En jul för 1,5 år sen upptäckte jag en knöl i bröstet. Sen den dagen har jag inte varit odödlig längre. Ni vet, jag liksom fattade va fruktansvärt lite jag var beredd på att dö. Efter några läkarbesök visade det sig att min knöl var godartad. Jag fick extremt dåligt resultat på en statistiktenta men överlevde utan minsta lilla återbesök.

Har inte berättat det för så många. Det blev för jobbigt innan jag visste vad det var för knöl att spekulera och kändes liksom onödigt när det visat sig att allt var bra, jag var fortfarande helt frisk, som alltid.

Men den där knölen har påverkat mig. Älskar livet mer än någonsin, men ser allt lite svartare sen dess. Har en obehaglig del i mig som fått för sig att jag kom undan för lätt. En hälsoångest som inbillar att jag blivit feldiagnostiserad eller hittar på nya sjukdomar jag kan ha fått. En rädsla att det faktiskt skulle kunna drabba mig.

Ikväll hittade jag Fabian Bolins sida på fb där han skriver om sin kamp mot leukemi. Han har precis börjat den, är på dag 16 av vem vet hur många. Han skriver bra. Jag sitter och bölar framför datorn och vad som bara skulle vara en snabb titt av fb har nu mynnat ut till 2 timmar, en registrering som stamcelldonator på tobias registret och ett lugn.

Jag lever, jag lever här och nu, och skulle en sjukdom drabba mig går det att, istället för att sjunka helt, ta tag i striden och försöka fortsätta simma.

Han har en blogg också.

Ta hand om er.