Kalla vindar, halsduk och alla de där färgerna på träden
Skulle kunna dedikera denna bloggen till Sarah Andersen, hon gör ju serier om mina känslor gång på gång på gång. Är ju egentligen ett dedikerat fan av sommar men just nu känns höst som det bästa någonsin. Första hösten på fem år som jag inte läser någon kurs på universtetet heller. Första hösten sen jag började lekis som jag inte går i någon slags skola också. Det är ju helt sjukt.
Fokuserar på att hålla igång hjärnan med att spela soduko istället.
Rekommenderas!
Feber, 27 grader i lgh och funderar ändå på att sno alla Cs tröjor
Kan rekommendera den otecknade askungen fär någon som vill kolla på en film som är lätt att hänga med i, vackert gjord och som vill bli uppmuntrad att va snäll och modig.
Ögonblick från sommaren
Sensommaren och värmen är här, den kom sent i år. Kanske blev den också chockad över hur fort juni, juli, augusti flög förbi?
Har insett att jag är dålig på att uppskatta vad jag har. Jag stöter och blöter och drömmer om att göra mer, få mer, lyckas bättre. Skriver listor med planer som är helt omöjliga att klara av. Är tillexempel lite besviken över att det inte blev någon resa utomlands i sommar, att jag inte hann vara mer i Stockholm, att jag fortfarande inte har ett heltidsjobb. Alla vänner jag inte hunnit träffa.
Men. Utgångsläget va svårt. Som vikarie är det ju nästan helt omöjligt att planera utan att tanken slår en att "tänk om jag skulle kunna få jobba om jag håller mig hemma?!". Slår jag ihop mina timmar har jag nog aldrig jobbat så mycket en sommar som denna, och mittemellan resor Göteborg-frederikshavn och Kiel finns så många stunder som varit fantastiska. Blev tvungen att göra denna lista för att inte glömma bort dem.
Att ta på sig sjömansklänningen och ha en blijett till årets konsert på Ullevi.
Att gå ut på däck för att ta lite luft och se solen gå ner över skörgården.
Att gå till tågstationen och se världens bästa Cicci gå av tåget.
Det hysteriaska skrattet vi skrattade, tappra, iklädda lisebergsponcho efter sista inbromsningen i Helix när en vet att en överlevt.
Att få upplevelser i 25årspresent.
Att gå den långa vägen hem på midsommarafton.
Att vakna på hytten och nynna "det är ingen vanlig dag, för det är faktiskt avgångsdag, hurra! hurra! hurra!"
Att fylla uteserveringen på Viiva onsdag efter onsdag.
Att testa sova fem i lägenheten och vakna i gryningen av att V flyger upp från luftmadrassen "EN MISSIL!!", så var det bara en spårvagn.
Att sitta på en brygga en kväll som denna.
Att ta sig en cykeltur på ngra mil sådär när C äntligen är i gbg.
Att ta tåget upp till Ljungskile och hinna ta ett kvällsdopp i havet.
Att ta med en kudde upp till soldäcket när vi kommit fram till ett 35gradigt Kiel och lägga sig i solen och låtsas man är på semester.
Att cykla bort mot Skårs led 3 och sätta sig i den röda citroenen och åka iväg med J.
Att äntligen cykla därifrån och veta att JA JAG BEHÖVER ALDRIG MERA ÖVNINGSKÖRA!!
Att ta med en kopp kaffe ut och sätta sig vid den orangea muren när solen bestämt sig för att titta fram. Titta på när Lois petar ner sniglar från väggen och bara va.
När dagens mål är att "åka och fika".
Att bestämma sig för att man vill vara med i bilden på den dubbla regnbågen.
Att komma hem till Sollentuna och låta pappa sitta i baksätet.
Att sitta på uteverandan och äta champagnesorbet på finnhamns krog.
Att cykla och bada i september.
negative committee meetings cancelled
Det är ju sommar för sjutttttton.
Positivt tänkande
Ska jobba i helgen, gå natten och jobba städ. Det finns dock en fantastisk del i detta. Jag kommer inte va hemma under summerburst!!
(det här med att bo nära Ullevi)
Att det är summerburst igen betyder också att C och jag bott här i två år. Crazy banans va länge. Och det verkar som att det blir kanske ett helt halvår till.
//Frida
***** så annorlunda från allt mörker
för du är en stjärna
brinner in the shit när du dansar
och jag vill bara va nära
höra hur hjärtat bankar, när du d a n s a r
Jag älskar att jag kan få djupdyka i Håkan igen, att det är lika magiskt med hans nya låtar som alltid. Vet inte vad jag skulle göra om jag skulle tröttna, vem jag skulle bli. Men just nu känns det som jag aldrig kommer få veta det heller. *****
"Jag kommer bli alright, jag kommer bli alright, jag kommer bli alright"
Idag är våren en plåga. Idag orkar jag inte. Och det spelar visst ingen roll att jag jobbat flera dagar i rad på båten, ett till mail där det står "vi har fått väldigt många ansökningar och beslutat oss för att gå vidare med andra kandidater" knäcker mig. Och det spelar visst ingen roll att jag är närmre körkortet än nånsin, att träningen går svinbra och att jag lyckats komma ur mitt sockerberoende och att håkan sjunger "att allt ordnar sig längre fram", "din tid kommer" och "jag kommer bli alright", eller jo, just det hjälper lite.
Bottennappet drar ändå Skanska som "bjuder på en glass" och tackar nej genom att önska en riktigt "riktigt glassig sommar". Kära Skanska, det känns mer som ett hån än en fin gest. Surprise surprise, så var det inte för en glass jag sökte mig till er, vill jag svara men meddelandet går inte att svara på.
Well, blir jag arbetslös igen vet jag i alla fall hur det går till att kontakta a-kassan och vilka papper de vill ha. Nått har jag lärt mig.
Sarah Andersen säger det igen
En liten varning till er alla som befinner er i GBG
Imorgon ska jag ta min första körlektion i stan. Vi kan väl hoppas på att spårvagnarna her vett att inte köra rakt in i mig. Eller tvärtom. Haha.
La vite e bella i Corvara
Jag har varit på en drömsemester. Lite sådär att jag undrar om jag faktist var där. Att familjen Greven gjor denna resa snart så många gånger att de tappat räkningen, jag brukar ju skratta åt det. Att de sitter i bilen i 16 timmar för att komma fram + övernattning i Lichtenstein och sen fem timmars resa till. Nu har jag också gjort det. Överlevt och tyckt att ja, jo, ahh, wow de va värt det.
Här är en bild från As hus i Lichtenstein och vad vi såg från frukostbordet innan vi packade in oss i bilen igen och åkte vidare.
och jag vill bara stryka under detta: BERGEN. Det vackraste jag sett.
Vädret var dessutom helt perfekt och nnötillgången till belåtenhet...
Madde in action.
Och C.
,Och Rolf.
Istället för Våffla fick det bli kaiserschmarren, det dög...
Dag tre 15.50 ungefär tog jag en selfie och typ en helvtimme senare trillade jag och slog i svanskotan så det blev att åka kabinlift ner för berget och taxi tillbaka till Corvara.
Så dag fyra haltade jag omkring i byn och gick så långsamt på min upptäksfärd att jag blev omgådd av en pensionär. Som gick långsamt. Haha. Fortfarande imponerad av bergen. Col Alto tror jag detta heter.
Dag fem spenderades också utanför backarna, men på kvällen bjöd hotellet på efterrättsbuffe så va sjutton, de va en bra dag.
Sista dagen åkte jag skidor i lugn och långsam takt igen.
Och firade med Bombardino på uteserveringen. Så himla härligt!
Drömsemester alltså. Men när jag börjar bli osäker på om jag varit där är det bara att försöka sätta mig ner så jo, japps känns det i rumpan att jo det var på riktigt. Vad är det för kropp vi har som inte klarar av att trilla på rumpan?!
Tagit ledigt från arbetslösheten
Jag har semester nu. Dubbelsemester. Skidsemester. Såhär va, både jag och Ch kommer från familjer som älskar att åka skidor. Det kan vara så att jag, innan i lördags, inte hade stått på ett par på typ nio-tio år, men det är ju mest för att saker har kommit emellan i en härlig kombination med att vara student med lite begränsade tillgångar. Förra året hade jag ju praktik den här perioden på året. Så då gick det ju inte, året innan en massa tentor, osv. I år har jag i allafall tiden. Och bara därför har det blivit så att pappa gick och vann att få låna jobbets lägenhet i Åre veckan innan Cs familj bestäm sig för att åka ner till Corvara i Dolomiterna och helt plötsligt hade jag sagt ja till båda (japps utan att ha åkt på i alla fall nio år!).
Kom hem från Åre igår och är så lycklig att jag ska åka iväg och åka skidor ännu mera. Supernyfiken på att åka skidor i ITALIEN och känner att kroppen kommer må så bra av att köras slut på fullständigt i benen och försöka att inte tänka på jobbsökningar från studen vi kommer fram.
Här kommer en bildbomb från Åre.
C och jag kom upp med nattåget på lördag morgon, då strålade solen och allt var så himla himla vackert.
Sån magisk känsla att susa ner för backarna i sånt här väder.
Christian himself.
På lördagskvällen kom pappa, Jenny och Jocke upp. Här sitter vi i sadelliften.
Mitt resesällskap, inspiration, guider och peppare i backen.
Nästan uppe på toppen av åreskutan åt jag en veganpizza, good stuff.
Pappa och också den människa som sett till att jag kan åka.
Vädret blev "lite dimmigt" och lite "båsigt". På måndagen var i stort sett bara två liftar öppna...
Tisdagen var i allafall torrare och solen skymtades borta på sjön!
Dom här två alltså. Ser dem i början och i slutet av backen!
Det jag sörsöker säga: En helt fantastisk resa!
Dags för cykel- och vårpepp!
Har skaffat mig en hjälm också, så nu är det bara att cykla mer än nånsin!
"Before my eyes, the world unfolds, yeah, I don't know if I have gained or lost control"
Jag vet inte om det beror på att jag läser om Harry Potter böckerna, att jag hänger på bloggen igen, om det är för att jag slog på Chirpings nya EP häromdagen och Calles röst plötsligt fyllde lägenheten, att jag och Cicci skypeat precis, eller att jag helt enkelt, helt plötsligt haft tid att tänka, men har tänkt en hel massa på Sollentunalivet. Högstadiet och Rudbeck. 523 på morgonen, 697 hem från centralen. Av nån anledning betyder bussnummer så mycket för mig och den tiden. Som att de symboliserar olika perioder, vad vi gjorde och hur vi rörde oss. Alla åren jag alltid höll tummarna för att rätt person skulle hoppa på vid Drotsvägen. Alla nätter vi dansade lite extra för att nattbussen skulle börja gå. Alla tåg mot Väsby. Kyrkan och att bli skjutsad hem via Sportvägen.
Vad hade blivit om jag hade stannat kvar? Vad jag hade gjort om jag inte gjort Gotland, Stuvsta, Göteborg? Vad har hänt med alla andra, dom jag såg varje dag hela min uppväxt och sen bara liksom aldrig ser mer? Vilka är kvar och hur lever en i Sollentuna som 24:a åring?
Kanske har det lite att göra med, att jag står inför en förändring nu också. Står och väntar på nästa kapitel och det känns lite som att VAD SOM HELST skulle kunna bli. Och vad sjutton gör jag om det är Sollentuna kommun som ringer och tackar ja?!
jamen det kanske är en styrka att kunna erkänna vad en är lite sämre på?
- Har du några svagheter?
(har nån slags telefonskräck som innehåller elementen att svara, ringa, smsa, tala in röstmeddelanden,
verkar sakna förmågan att planera långt i förväg,
inbillar mig gång på gång att mina vänner nog egentligen hellre umgås med andra,
ser inte att det är stökigt förän någon påpekar det,
när jag blir arg börjar jag gråta, när jag blir hungrig börjar jag gråta, när jag ska göra något nytt blir jag så nervös att jag inte kan prata,
jag har en komplicerad relation till snoozeknappen,
samlar in hårstrån jag tappat och gör små bollar av dem på automatik,
ibland låter jag bli att öppna posten, ibland får jag för mig att jag är dödssjuk, ibland glömmer jag bort att kolla mobilen på en hel dag.
Och. Jag verkar ha en förbannelse över mig som ser till att jag tappar bort mina värdesaker hela tiden,
- men också omgiven av goda krafter som ser till att det mesta hittar tillbaka till mig, ibland innan jag ens insett att jag tappat bort grejerna.)
- Jaamenjo, det skulle väl vara att jag tycker det är svårt att tacka nej till sötsaker :).
Ledig lördag dårå
Blev ju helt plötsligt ledig idag, och spenderade dagen med att åka till bäckebol och IKEA. Dels för att leta efter bra deals på skidgrejer och för att köpa sängben till vår madrass.
Gick ju såklart inte så lätt att sätta fast dem som det borde, men efter lite fixande och trixande så voila! Efter snart två år i denna lägenhet (nåja, ett och tre fjärdedels iaf) har vi nu en säng med ben!! Den ser gigantisk ut.
Känns megafestligt och nu ska det firas med Oumph på extrapris och rom och cola. Livin la vida loca! Hoppas ni har en go kväll.
"We must all face the choice between what is right, and what is easy"
Loggade aldrig ut från blgggen igår, så lika bra att jag fortsätter. Solen skiner ute. Idag finns fyra mission på listan: Cykla till biblioteket och låna Harry Potter och the order of the phoenix, hämta ut mitt nya pass hos polisen, skypea med Cicci och maxa i knäböj. Helst också börja skriva ansökan till Swecos Traineeprogram. What a wednesday my friends!
Idag vaknade jag vid halv nio men låg kvar i sängen tills C kom med en kopp kaffe en timme senare, och sen låg jag där ännu ett tag, blippandes på mobilen
Jag har tappat vanan att dokumentera. Det är inte bara här jag slutat med det, det syns i en bara just påbörjad dagbok, i ett halvfärdigt fotoalbum med bilder från 2011 som väntar på sättas in, i stora mappar med mobilbilder som inte längre sorteras, och har inte ens lagt ut nått album på facebook eller så. Har tillochmed slutat med kalender och lagt undan min anteckningsbok för "saker att komma ihåg" på nått extremt smart ställe.
Ibland får jag för mig att jag vill ändra på det. Men rutinen att logga in på bloggen finns inte längre kvar. Jag glömmer av?! Ibland flyger det upp ett livstecken på instagram. Men. Ni vet, har alltid gillat den här plattformen. Alltid tyckt det är så himla fint med arkivet som sträcker sig åratals tillbaka och det lilla läsargäng som ändå tagit sig tiden genom åren att gå in och kika, kommentera. Att själv logga in och se vad Cammo skrivit.
Ibland får jag för mig att jag ska börja blogga om det som verkar kretsa som mest i mitt huvud just nu:
- Att skaffa jobb
- Att jag gått och börjat älska att gymma
Ibland tänker jag att det skulle ta tid från att faktiskt göra dem.
Kollar på fler serier än någonsin istället. Det är också trevligt.
HUR LÅTER ETT ÅR
https://yearinmusic.spotify.com
2015 hittills har visst mest låtit såhär hos mig, och jag är väl inte det minsta förvånad egentligen. Kanske att jag trott att Jose Gonzalez och HelloSaferide skulle dykt upp mer, men ändå. Ja, jo jag köper det. Hela min kropp liksom kopplar ihop de här artisterna med olika årstider också.
Av alla konstiga saker jag kommer på mig själv med att göra så har jag en ny favorit
Alltid när jag ska hemifrån är jag så inställd på att släcka alla lampor att jag lyckas släcka i hallen innan jag hunnit gå ut. Så här i hösttiden leder det till att jag får liksom famla mig fram till ytterdörren (C kan intyga på mitt kassa mörkerseende).
Men varje gång jag stapplar fram där, hittar hantaget och tar mig ut hinner jag fnissa till lite och himla med ögonen åt mig själv (det är en rätt bra start vart jag nu ska ta vägen).
Den där jävla skitsjukdomen som heter cancer
En jul för 1,5 år sen upptäckte jag en knöl i bröstet. Sen den dagen har jag inte varit odödlig längre. Ni vet, jag liksom fattade va fruktansvärt lite jag var beredd på att dö. Efter några läkarbesök visade det sig att min knöl var godartad. Jag fick extremt dåligt resultat på en statistiktenta men överlevde utan minsta lilla återbesök.
Har inte berättat det för så många. Det blev för jobbigt innan jag visste vad det var för knöl att spekulera och kändes liksom onödigt när det visat sig att allt var bra, jag var fortfarande helt frisk, som alltid.
Men den där knölen har påverkat mig. Älskar livet mer än någonsin, men ser allt lite svartare sen dess. Har en obehaglig del i mig som fått för sig att jag kom undan för lätt. En hälsoångest som inbillar att jag blivit feldiagnostiserad eller hittar på nya sjukdomar jag kan ha fått. En rädsla att det faktiskt skulle kunna drabba mig.
Ikväll hittade jag Fabian Bolins sida på fb där han skriver om sin kamp mot leukemi. Han har precis börjat den, är på dag 16 av vem vet hur många. Han skriver bra. Jag sitter och bölar framför datorn och vad som bara skulle vara en snabb titt av fb har nu mynnat ut till 2 timmar, en registrering som stamcelldonator på tobias registret och ett lugn.
Jag lever, jag lever här och nu, och skulle en sjukdom drabba mig går det att, istället för att sjunka helt, ta tag i striden och försöka fortsätta simma.
Han har en blogg också.
Ta hand om er.
