Cammo och Cissi är ett par roliga prickar, de verkar aldrig lära sig, eller så spelar de bara med. Ännu en alphakväll har förflutit och ännu en gång har de erbjudit mig skjuts hem.
Det är en ganska kort bit från kummelby till mig, speciellt med bil. Så kort att man knappt ens hinner börja prata om de viktiga ämnena, så i vanlig ordning (förutom de gånger då jag redan gått dem på nerverna ett par tre gånger) så kommer separationsångesten smygande.
Är det hemskt oartigt att inte kliva ur bilen på en gång? Brukar flyga genom mitt huvud - men vissa saker är jag ganska bra på att ignorera. Så istället för att öppna bildörren och kliva ut i den kalla vinterkylan och gå in i mitt hus för att tampas med någon ogjord läxa så brukar jag demonstrativt sitta kvar och prata om något helt annat.
Varför inte de silverglittriga fickervantarna jag har i tumvantarna? Åsnor (dvs pojkar) ? Dagen i allmänhet. Vad som helst som får dem att glömma bort att jag nog egentligen borde gått ut för längesen.
Efter ett tag kommer de alltid på mig. Skriker lite att jag messar upp deras sömn, eller nått liknande och säger åt mig att illa kvickt ta mig ut ur bilen ( den här gången hotade de mig med att köra hem mig till Cammo och låta mig sova där i nått hörn - "UTAN NYA KLÄDER!!").
Då stannade jag bara ett litet tag till.
Ibland undrar jag om det bara är jag som tycker det är mysigt att stanna kvar (ni behöver inte kommentera något om det här, om ni hellre vill behålla våra gamla roller) om ni i smyg tänker " g å  u t  u t  b i l e n  k v i n n a " men det är väl när de vibbarna kommer upp jag brukar kasta mig ut i sista sekund.
Men jag säger er; Cammo och Cissi, Cissi och Cammo, trots allt så känner jag på mig att en dag kommer ni minnas de här sjuka bilsamtalen och nästan till och med längta tillbaka!