Jag insåg precis att jag inte har slavat i två år med stördäste schemat och 250 poäng extra för att ge upp nu.

Ni vet när man tränar och alla muskler bara bränner och någon skriker "bara tjugo kvar" och man tänker - det är omöjligt, jag kommer inte orka. Men av någon skum anledning tar man i. Det bränner i magen av ansträngdhet för det är där viljan kommer ifrån och man tar i. Det är som en ilska inuti av bestämdhet och allt gör ont men man fortsätter. När man gjort 18 vet man att snart snart och på den tjugonde så tar man i med all den sista kraften. Och man andas ut.

Jag är där nu. Någon skriker "bara tjugo kvar" och den brännande känslan kommer i magen. Nu är det dags att börja ge järnet för de där andra 2050 poängen var bara den där obehagliga uppvärmningen. Nu ska här jobbas. Och saken är, att på en och en halv timme har jag gjort klart ungefär två arbeten som bara ska finslipas och har en hel halvtimme åt att börja med ett till. Jag älskar när man har energi-epifanies