Min mormor tycker inte om att öppna viktiga kuvert (vi talar inte om sånna där trevliga fina som vänner skickar till varandra utan de andra, som har att göra med banker, skatter och boka in i kalenderngrejer), vilket ibland kan krångla till det om man nu skulle tänka sig att hon sköt upp det lite för länge någon gång. Och jag vet, för jag brås på henne rätt mycket i det där sammanhanget. Vet egentligen inte varför. Brev är väl trevligt och spännande och om de nu inte skulle vara det så är det är inte som jag tar bort dem genom att inte öppna dem. Faktum är att breven bara blir mer och mer oroväckande farliga ju längre man väntar och jag väntar ofta ett tag. Ibland ett så långt tag att det blir ännu jobbigare sen, för det känns så himla puckat att man inte bara öppnade det där brevet på en gång. Det kan liksom hänga som ett orosmoment över hela dagen. En mörk skugga som viskar och dånar: "Brevet Frida, Breeeevet!" varje stund det inte är läge att öppna. Och då är det skönt att veta att mormor finns. Att man inte är ensam med detta onödiga i-landskval utan att hon finns där.
Och sen, när man väl öppnat och det visat sig vara rätt okej. Man får ringa ett samtal och boka om en tandläkartid eller så, och sen så får man slänga bort den där bunten papper, ååh den känslan är obeskrivbar.