Idag har vi pratat litteraturvetenskap i skolan. Och det har naglat sig fast i huvudet.  Både vad som gäller postkolonialt perspektiv och i genusfrågor. Nämn till exempel en författare som inte är från Europa eller Usa?
På rak arm kom jag på en, EN ENDA, bok jag läst som jag vet stämmer in under den frågan och det är Chinua Achebe från Nigeria. Har för mig att John Marsden är från Australien också. Men det tickar långsamt i hjärnan. Och oavsett om det går att komma på några till om man tänker efter känns det som oroväckande få. Eller såhär, när jag läser är jag ofta mer intresserad av boken än författaren, men, samtidigt brukar jag säga att jag läser för att lära mig om andra människor och deras livserfarenheter - vad tjänar det då till om jag bara håller mig till en del av världen?

Och resten av mina tankar surrar kring den där ständiga genusdebatten som alltid gör mig lika förbannad (och jag hatar att skilja på män och kvinnor). Vill tänka att alla är lika, men likförbannat ska böcker skrivna av kvinnor kallas kvinnolitteratur medan böckerna som författats av män är den riktiga litteraturen. Ja, det är så det ser ut i läroböcker både i gymnasium (been there done that) och på universitet.

Men vad gör man då? För att få det lite mer jämställt? Nina - veckans lärare - började prata om att hon ett år sett till att bara skulle läsa böcker skrivna av kvinnor för att låta dem komma ikapp. Vilket gjorde mig nyfiken på hur jämnställdheten såg ut över böckerna jag läst. Och efter ett del räknande har jag fått fram att sen jag började skriva upp de utlästa böckerna i min "böcker jag läst" bok (läs år 2000). Så står det 130 vs. 117 till kvinnorna.
Väldigt mycket tack till alla kvinnliga barnboksförfattare - speciellt Kerstin Sundh som jag la min näsa i. Det här året leder kvinnorna med 3-1. Men 2010 stod det 3-10 till männen. Kanske en värdslig sak egentligen. Men varför sitter jag då här och känner att jag borde skriva om det?