Hon har åkt. Det är en sån sak jag måste stanna upp och upprepa för mig själv ibland. Men ändå inte helt förstår. Men, när jag började sjunga på Vem kan segla lite spontant under lördagen insåg jag att jag också varit där, kramandes farväl och skiljsmässa på riktigt på vet inte hur länge tillsammans med tårarna.
Hon bor inte kvar i det gula huset på andra sidan skogen. Och om det känns lite tomt nu, när vi knappt ens hunnit träffas, hur tomt kommer det då inte kännas när jag flyttar tillbaka hem? Hon är fin min Cicci. Finare än finast, fast hon nog bara läst på den här bloggen när jag tvingat henne till det. Och jag har väl inget annat val än att börja lägga pengar på hög så jag kan ta mig till Australien jag med.