det måste vara en generationsgrej, vet än så länge inte en enda 40+are som roar sig med att ta bilder på sig själv, men, förra veckan lyckades jag gå igenom mina bildarkiv för att välja ut lite bilder till framkallning (puh, finally!!) och överallt titt som tätt, dök de upp. Egobilderna. När man låtit digitalkameran ta en sväng om och fokusera på sig själv. Leendet, armen - hur håller jag armen så det ser bra ut? Ögonen, var ska jag titta?
Det är en hel vetenskap. Hamnar ofta framför en spegel så jag kan se displayen från kameran på spegeln, men, det blir inte så himla bra ändå just för ögonen blir helt kanakas ofokuserat uppspärrade.
Och man kan ju undra varför jag tar dem överhuvudtaget, för, jag har ett hemligt löfte om att inte ladda upp dem, ever, och knappast att jag gillar dem...
Men ändå, senast en kvart sen var jag igång igen - knäpp, knäpp. Fastnaglad, förevigad, se på bilden där uppe. Men, egentligen ljuger tom bilden för jag är inte alls så där glad, jag är lite sur. Sur på spotify och på alla nyfunna låtar som jag inte får lyssna på längre, blargh måste göra något åt det där.
tack för mig.