Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, bara att det måste få finnas ett blogginlägg till Peter Pohls ära i den blogg jag bloggar i. Läste i måndags ut Berättelser från Sommarhemmet, boken med texter som inte kom med i de "riktiga" böckerna. Och ja, det är så nördig jag har blivit, men så är nog Klara Papper Är Ett Måste den vackraste historia jag läst på evigheter och och och. Jag har helt enkelt gått och blivit ensam nu. För jag har ingen Micke att bära med mig i kånken längre.
Och det är sånna där böcker som kommit mig så nära att jag knappt vågar rekomendera dem för jag är rädd att de ska bli oförstådda, men vill du i hemlighet börja så börja med Regnbågen Har Bara Åtta Färger och försvinn in i en annan värld. Skratta och gråt vidare i Medan Regnbågen Bleknar. Glöm gå av tåget lagom till att du kommit till Vi Kallar Honom Anna. Försök växa ikapp i Vilja Växa, börja jogga igen. Och. Känn dig mindre ensam hela resan igenom. Dela ensameten i Klara Papper.
Det blir svårt att hitta en värdig efterträdare. Hundraåringen räcker inte riktigt till. Och det var väl det jag ville.