Lyssnar på 2 steg från paradise-skivan och tänker på hösten när jag inte kunde andas utan den, när jag var tvugen att ha med den i väskan ifall jag skulle vara borta mer än två dagar, så att, ifall att, jag skulle kunna höra var jag än var.

nu ligger den i högen här i mitt rum där jag inte ens har en cdspelare och den tittar på mig utan att jag ser. fast jag vet och kan. citatet där uppe i rubriken kanske handlar om skivan och mig.