när det inte går som det är sagt, när det blir något annat minst lika bra, håhåjaja vad bra det kan bli

 

när jag var liten minns jag att pappa brukade titta på mina händer, och säga att det var farfars fingrar jag hade där, farfars pianofingrar brukade han kalla dem och jag minns, det gjorde mig stolt på något konstigt vis. och skapade nån slags idé om att jag en dag skulle lära mig det där med piano.

piano.

men herregud ett piano, det hade vi ju inte plats med hemma, och den där idén om att strunta i tv:n var det aldrig någon som hakade på. vad jag minns.

pianofingrar utan piano.

nu sitter jag här i vardagsrummet med samma fingrar smattrande mot tangenterna och tänkter; kanske är det inte pianofingrar jag har, kanske är det skrivarfingrar, formade så att de ska trivas som bäst på ett platt lite stort tangentbord. fatastifingrar, finurlarfingrar, fixarfingrar

liksom alldeles för stela för ett piano - alldeles perfekta för ord.

 

oväntade bra grejer händer idag - och så tentaplugg då!

 

:-) skrivarfingrar är väl minst lika bra som pianofingrar! Låta vara att det aldrig blev något piano här hemma, men en synt fick du ! /HW

det är aldrig försent med nånting =)