och jag var tjugoett, året håkan släppte när lyktorna tänds
och jag trampade snett, minst fem gånger
som om jag fötts med klumpfot

och hela det året gjorde resan över hisingsbron mig så glad

men framförallt lyktorna på göteborgssidan

där alla platser jag trampat runt så mycket

liksom går att se på, så små att de ryms i min famn