---

Tiden går fort på sommaren. För fort. Och ändå hinner man med så mycket. Aldrig trodde jag att den här sommaren skulle bli som den blivit när Cicci och jag satt där på Vapiano och skakade han på att åka utomlands och på festival tillsammans oavsett vad alla andra ville göra. Vi fick vår resa, jag fick min festivaldröm.
Det var inte meningen att sitta här och bli sentimental, men jag är kanske lite sån. Är kär i den här sommaren. Det är historiens bästa sommar och den är inte ens slut än.
Måste måste måste bli av med förkylningen till konfalägret men vill vill vill inte ligga hemma hela tiden. Det är en stor dag idag. Den 28:e.

Har prioriterat bort lugnet själv i en evighet. Nu gömde jag mobilen under kudden och tänkte spendera dagen ensam, eller med famljen. No offence mot er underbara om det är nån som hör av sig, men jag behöver verkligen en paus. Är lite halvsjuk. Myskländer och äckelhår, å vad jag saknat det! Imorse blev det youghurt med nyplockade bär till frukost. Det är dags att ta hand om mig själv, flickan som heter Frida, tills dess kommer ja nog va mest odräglig att ha och göra med. Kram.

Hinner aldrig mellanlanda. Tänker mig att jag får slockna på stranden på Barcelona istället. Klockan 07.00 tisdag lyfter vi, jag och Cicci och gör Spanien farligt. Just nu är jag så trött att jag inte orkar oroa mig för allt vi inte lyckats planera (allt). Haha. Det löser sig. Sena nätter, vackra stränder, arkitekturstad nummer ett, museer, backpackers, leva billigt. Ett äventyr. Hela den här sommaren är ett sjukt äventyr. Kan inte någon be för mina öron bara, så de fixar sig och trumhinnan inte sprängs på vägen dit?

Seglingen var så värd. Helt otroligt mysigt. Perfekt väder. Perfekt sällskap.

Och så Sommar igår kväll.

Sommaren 2010 - bästa sommaren någonsin?

Det här är lite sjukt. Har haft världens mest random msnkonversation och mår så bra. Hade egentligen tusen fina erbjudanden till ikväll men kom inte längre till duschen och sen till tvsoffan med Jenny och mamma där svt visade konserthusets kärlekskonsert till Victoria och Daniel. Och sen satte jag mig vid datorn. Hade glömt hur sjukt roligt msn kan vara ibland. Har nästan planerat ett helt bröllop. Blivit bjuden till irland... Allt helt förbjudet såklart. Men precis vad jag behövde.
Är det fel att stanna inne en fredagkväll om det får en att må såhär bra? Är det tragiskt?

Nej, jag tror inte det!
Och nu mera är Johan i Sverige!!!!

Är lite skeptiskt inställd till min mobil just nu. Den är ju lila men... ringsignalen har slutat låta. Eller alltså det är något puckat med högtalarna så de spelar bara musik när de känner för det. Idag hade jag tänkte börja fixa tillbaka mitt dygn lite, för det tycker jag är trevligt, men nej, det är svårt att väckas av en TYST väckarklocka.
Svarar jag inte när ni ringer beror det troligen på detta. Men jag gillar min mobil! Orkar inte att den ska hålla på och bli knäpp...

Nu sitter jag i alla fall här, vaken. Klockan är 11:58 och börjar närma mig en ny ångestfas i den här efter-studenten-tiden. Vad håller jag på med?? Varför ska jag lämna hela mitt liv??? Varför Gotland när jag kan åka vart jag vill i hela världen?? Tänk om det bara är massa freaks och gamla tanter som går där och jag kommer vantrivas och förruttna medan alla mina gamla vänner hittar roligare folk att umgås med och tillslut när jag kommer tillbaka vill ingen ta emot mig för blää..... Och sen allt jag vill göra innan. Det känns som om inget spelar så stor roll för jag ska ändå till Gotland. Så nu ska jag göra allt jag aldrig gjort? Kanske i alla fall.

Urk. Men idag ska jag i alla fall på studentmottagning hos min syssling Johan och träffa alla släktingar en gång till... Trevligt. Och igår följde Madde med mig till Panduro och nu ska jag bara beställa foton så kan jag börja scrapbooka!
Tid är det bästa som finns! Och så har jag ju en huligantuta i fall det skulle bli lite tyst.

Igår på gubbskivan krockade Karin, Cicci och jag med Hoggan. Jag vet inte vad det var som fick igång oss men helt plötsligt stod vi och pratade om allt sjukt vi gjorde i ettan. Skrev Bulle i varandras nackar, kladdade i svenskablocket, drömde om kemilärare, och fick våra huvuden inklistrade på små djur. Gjorde levande pyramider på skolgården och gick till badberget på hålet och badade innan franska prov.
Det är läskigt hur längesen det känns. Hur annorlunda allt är. Hur annorlunda jag var. Som vanligt trodde jag jag var stor, men som vanligt tycker jag nu när jag är äldre att jag var liten.
Jag blev riktigt kär också. I ettan. Och hittade riktigt bra vänner. Bakade riktigt mycket. Började fira Fridas jul och skakade hand med både grabbarna i Mando Diao och Håkan Hellström. Köpte mitt första gymkort och började springa ordentligt. Blev av med tandställningen. Och varje morgon åkte jag buss med Simon.
År 2008. Året när Björn Gustafsson var vår gud och allra mest älskad av Ida. Och fanns det ett youtubeklipp som vi inte sett.
Jag undrar om det hade fortsatt i den här stilen om K aldrig åkt till Frankrike? Det frågade vi oss igår kväll också. Vem vet vad som hänt.

Sen kom tvåan. Karin försvann som sagt. Och började gråta varje gång det låg ett brev från henne i brevlådan. Men det sjukaste är att det första jag tänker på när någon nämner tvåan är matte CD. Kursen då Bratel blev Skorpan och Cammo blev mer än den roliga tjejen från kyrkan och vi började äta lunch tillsammans och sen snabbt var hon en av oss. Vi fick Johan och Cicci att gå Alpha och lärde känna Moa och Sara. Jag hade precis träffat Benjamin och vi levde det klassiska parlivet och det var så fint. Att ödsla dagar sjungande vid ett piano har aldrig varit så magiskt som vi hade det. Sprang runt på en hel massa udda spelningar med honom. Drömde om nått större men var fast i skolan. Läste världen underbaraste bild 150 p med Monica, läraren som fortfarande står för hatkärlek. Har aldrig lärt mig så mycket som jag gjorde då (och att måla är jag).
Jag höll tal på svenska C om varför man skulle vara vegetarian och övertalade mig själv.
Tvåan var ett mognadsår. Vad nu det betyder. Jag växte inte en enda centimeter på längden med flera decimeter i trygghet och självkänsla. Alltid fullt upp men jag minns inte riktigt vad jag hade för mig. Minns fysiken med N. Och all ångest. Minns våra underbara luncher som alltid slutade med att någon började gegga i maten. Minns kittelfjäll och utöresan. Minns att vi cyklade och sjöng Johnny Cash i en uppförsbacke och jag kände mig lycklig.

Och nu är också trean slut. Trean är över. Trean med NT-show och jag stod på scenen och blev erbjuden att få dansa längst fram - för mitt leende. Trean med fysik B och världens tjockaste fysikpärm och jag gick helt ärligt på varenda lektion. Trean med Litterär gestalting, kursen som förändrat mitt liv. Inte bara lärde jag känna Emelie utan också fick jag en spark i baken och mod att våga söka skrivarlinje (jag hade aldrig gjort det om det inte vore för den kursen) och nu ska jag till Gotland. Trean när Johan och Olle lämnade oss för världen långt borta och Karin kom hem igen och hösten som jag slutade prata med N och gjorde slut med B och börjde passa lilla A.
Vad är det som gör oss till de vi är? Vad i mig gör mig till Frida?
Trean med en massa skivor och sena nätter. Onödiga bråk och många långa telefonsamtal. Jenny åkte till australien och vi blev en familj på fyra. Och sen kom hon hem igen. Har hunnit med att ränna på en hel del spelningar med osignade band också. Och missat e hel del bussar. Det finns så galet mycket galet jag gjort i år, både för första och för sista gången!

"Det är sista gången vi gör det här" har varit min standardfras senaste veckan och jag vet att i alla fall Cammo är lite trött på det där tjatet. Men nu är allt över och det är sista gången jag kommer kunna säga att jag gör något för sista gången (relaterat till rudbeck i alla fall, mer än så kan jag inte lova). Och jag är både glad och ledsen att det är så. Jätteglad men kommer sakna Rudbeck för Rudbeck har varit mitt hem...
Jaja, lovade Love ett långt inlägg igår på fyllan och nu är det här. Tur för er att det är frivilligt hur mycket man ska läsa. Tre år är hur som helst en lång tid men med facit (och betyg) i hand är jag otroligt nöjd att jag valde Rudbeck trots att jag kunde komma in i stort sett vart som helst. Absolut ingen bortslösad tid.
Nörden i Frida säger tack och hej. Kanske möts vi på pendeltåget?

Jag kan andas. Nästan. Skickade preis (tillslut) in min engelska uppgift. Imorgon har jag min sista lektion någonsin. Tänk att det ska vara historia också. Favoritämnet...

SNART TAR VI STUDENTEN!!!!

När jag har ångest städar jag. Och idag har jag ångest. Ska bli uppringd av Gotlands Folkhögskola som vill telefonintervjuva mig och jag tror jag gått på nålar hela dagen. Var tvungen att ställa klockan redan åtta fast att jag hade sovmorgon, bara så jag inte skulle låta nyvaken när de ringde. Nu är klockan halv fem och de har fortfarande inte hört av sig.

Jag har provat allt för att få mig lugn, allt från låssas som ingenting, till att bli sur över något jag egentligen inte skulle blivit så sur över, till att se på sex and the city, småätit... Jag har satt på mig hängselbyxor så jag inte ska lägga ifrån mig mobilen på brund av fickbrist.

Tills jag kom på att storstädning var enda lösningen. Så med spotify på högsta volym (nej inte så hög att jag inte hör om telefonen ringer) så har jag plockat, röjt och fixat. Än så länge en hel del kvar.

Men den stora frågan som rör sig i mitt huvud är, borde man förbereda sig på vad man ska svara? Och vad säger jag när de där samtalet äntligen kommer?

Jag är ledsen men det här är nästan bara äckligt...!

Klockan är tjugo över fyra och jag har fortfarande sovtshirten på mig. Det konstigaste är att det är en del i mig som verkligen känner för att gå ut och springa. En annan del vet att jag ska räkna matte och en tredje del vill göra något spontant och roligt av den här dagen, men mest känner jag för att vara lat.

FYSIK B ÄR ÖVER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bara att kunna säga det får mig att må riktigt bra faktiskt.
Det firades med dans på Ambasadeur igår.
De tre C:na och Frida.
Jag önskar jag kunde pausa livet lite i det här läget så jag hann med alla fyra viljorna.

Fibes oh fibes spelar på Gröna Lund den 25:e och ni kommer kunna träffa mig där!

Och hur det än går på det där uttjatade kursprovet i fysik b så finns det saker som är viktigare. Vänner tillexempel. Och att Andrea ska spela klarinettsolo på vårkonserten. Att imorgon kommer bli sista gången jag bär runt på fysikpärmen (jag får gåshud bara av att tänka på det) och vänner.

Jag hoppas allt löser sig.