struken


(känns sådär)

det är konstigt vilket samhälle vi lever i. hur lite som egentligen krävs för att en ska vara helt avspärrad. valborg firades på en bakgård i spånga, med en grill och goa vänner och jordens sötaste hund. hummus, mozarella och öl. skratt, skämt och den där eviga framtiden som alltid ska finnas där.
klockan 01.04 gick sista tåget som kunde ta mig hela vägen hem. och jag drog ett allvarligt skämt om hur jag varenda gång jag kommer fram till pendelstationen inbillar mig att jag glömt min plånbok.
sånt ska man inte sämta om. den var försvunnen.
det är en konstig känsla att inse att oj hej hjälp, jag har inga pengar, inget busskort och min mobil har laddat ur. så jag gick med hem till johan igen för att leta rätt på den och låna hans soffa för natten. på johans 19 kvadrat fanns ingen enda litet spår av någon plånka. det är konstigt att ens fundera på att tappa bort något på 19 kvadrat.
jag letade i soppåsen.
johans internet hade slutat fungera.
och det är väl här någonstans som jag borde fått panik. istället skrattade vi. pratade om materielalism och idealister. och om allt allt allt som nog inte rörde plånböcker. och morgonen efter tog vi sovmorgon och solen sken när vi gick ut och allt var nog allmänt bra, bäst. fast att allt praktiskt bra, nödvändigt jag ägt var försvunnet eller oandvändbart.
har alltid anat att en dag ska jag tappa bort något på riktigt, syster klant som jag är. men att tajma in det på en röd dag gjorde det lite extra jobbigt. eller tja, polisanmälan kan göras via internet har jag lärt mig.
det är konstigt, med tanke på samhället vi bor i, att jag aldrig fick riktigt panik. kanske lärde jag mig tillochmed något, vilken typ av välbehag som väget tyngst. tillexempel. sol som sken så varmt.


surt bara att jag hade så förbannat mycket kontanter i den.

Jag äger en cykel som är mig så kär att jag dragit skämt som "vem behöver en man, när man har en cykel..." En fin vit cykel i dammodell och senast idag (och innan det igår) vart jag tvungen och brista ut i: JAG ÄLSKAR MIN CYKEL!!! både för syster, vän och mamma. Ett "jag behöver inte körkort så länge jag kan cykla" motto bor i mig.

och nu, idag, inte nog med att intensivkursen i dalarna blir uppskjuten så nr jag kom till stuvsta station så låg bara mitt ruttna lilla blåa lås kvar, avknippsat på stationen. Och där stod jag, mållös och tittade på det, tog upp det och gick hem.

ARRGGHHHHHHHH!!!
(den sista resan gick i alla fall rekordsnabbt som i fyra min till stationen och ja, jag saknar den redan, därav blogginlägget fast jag inte har tid)

(tröstäter godis)



(hoppas tjuven sätter sig på sadeln och blir blöt mwohhahahahahahaha)
(hoppas hen försöker handbromsa i en brant nedförsbacke innan hen inser att den inte funkar och slår sig, hårt)
(hoppas jag får den tillbaka)

trasselsudd och hopptossa på samma gång
agerar kreativ och skriver poesi, söker på vegorestauranger i storstan och klurar lite långsamt på min framtid
studentum kallar min Naturnära Nora
sen säger de iofs att jag är lika mycket Serviceinriktade Simon och en sån trivs bäst i restaurangbranshen, så jag kan väl stanna där jag är antar jag

bäst att bara vara, en dag till

när viljan att skriva ett blogginlägg är större än än att ha något att skriva om

Jo såhär, sjukt bra jobbdag! Och nu så skulle jag hem, kom på att jag skulle steka pannkakor för att använda sojamjölken innan den dog, packa ihop lite och så äta framför game of trones. Problem: nya avsnittet kommer inte ut förän 00:00. Så när pannkakorna stod klara, jag var mysklädd och redo så ba nähä, femtio minuter kvar. Sen är jag ju inte dummare än så (?) att jag inser att jag kan packa klart, diska, tvätta ansiktet och checka sånt viktigt som fejjan... Nu är klockan i alla fall äntligen 23:57 och det enda tidsfördriv jag kan komma på är att blogga. Och notera skillnaden på tre minuter när en står i driven och när en sitter här.

synd att allt ska bli så kallt nu
när det kunde vara varmare
skönt att jag kan skratta ändå
skönt att en kan gråta och skylla på lök

jag tror det är dags för att vrida och vända på lite av det mesta häromring
(tills dess är det Markus och jag)

känns som en vuxen tanke.

vad ska jag göra uppe tidigt imorgon?

äta frukost? åka och shoppa? sitta och stirra framför fejjan?

(om alternativ tre: då kan jag ju lika gärna göra det nu)


gick in i en asball amarican vintage butik idag. ganska nära drottninggatan, japp stina, den vi gick förbi! Och möttes av en asskönt butiksbiträde iklädd vita hängselbyxor med texasdialekt (tror jag) som på amarican bara var superamerikanskt öppen och trevlig och pratade med en annan kund om problemet att gå på toa med Long John på sig - som kvinna. Och det där med att gå på toa med hängselbyxor också för den delen. Hippiekunden hade en hippielösning på allt.
Hon - butiksbiträdet - sa också, helt appropå nada att hon kunde ryska. Det slutade med att hon lovade att du Kristofer kunde få komma in när det än passade och komma förbi och prata ryska med henne.
Och jag gick sen omkring i resten av stockholm och var glad att jag gått in.

slutsats: jag kan bli öppen och amerikansk bara någon annan börjar
slutsats 2: svenska butiker är rätt stela.
Det gör mig inget i vanliga fall.

Tiden är ju ett sånt där ämne jag gärna återkommer till när jag ska skriva något. Men nu är det i alla fall så att jag måste nämna den igen. Har nämligen kommit fram till hur man flyttar sig bakåt i den. Ja, japps. Och så här går det  till: man är på besök i föräldrarhemma, i hemmahemma, man kilar ner i källaren, dimper ner på stolen där framför datorn där man brukade sitta innan man fick en egen laptop och klickar igång itunes.
Här spelas The Ark, Juno soundtracket, och Johnny Cash i sån anda att jag nästan automatiskt försöker logga in på både bilddagboken och hogwarts.nu.
Och medan det känns som jag har år på mig, tar jag tag i mig och skriver ut lite grejer, som väntat på att skrivas ut sen i ungefär december. Så får vi se vad det leder till.

hittade bilder från mitt konfaläger. heheheh.






bäst. bästare. bästast. (och den där idén om att jag var stor, vuxen, allt)

ibland tar det ett tag att fatta något som man borde ha förstått redan för evigheter sedan
ibland räcker det med något dumt som en "ja men nu har det ju gått evigheter vi kanske kan prata som vanligt"tanke
som krossas

och jag ångrar ingenting, man måste ju prova
och nu vet jag
alla de där orden jag har sagt om och om igen, när någon frågat
stämmer faktiskt

äntligen, ÄNTLIGEN!!!!

"Ingen är så sårbar som den älskande. Ingen kan falla så illa som den som befinner sig högst upp. Den ensammes trygghet är att han inte kan svikas. Den som ingenting äger, kan ingenting berövas."

Läst precis det där, innan L dunsade ner framför mig på sätet mitt emot och glatt började prata om hur hon och hennes K skulle ha det ikväll. Jaha? Ikväll? Ikväll?
Juste. Jaaaaa. Juste ja. Alla Hjärtans Dag var det ju.

Sen åkte vi och jobbde som vanligt. Sen ansikktsmålade vi och sist åkte jag hem som vanligt. Fick syn på boken igen. Klara papper är ett måste av Peter Pohl. Tänkte på de där meningarna.

I lite bittrare delar av mig manar ett JAAA, som vill hålla med. För jag är just nu trött på kärlek. Allra mest den konsumerande sorten.

I andra, lite hoppfullare delar viskar ett: men!!!
Mot Micke när han resonerar som ovan. Ett MEN fyllt av famlij, vänner, sambosar, harry potter och hjärtan i trappen, choklad och skratt och stundande linnköpingsresor. Egentligen en hel lista som aldrig verkar sluta.

Och jag anar. Om än vagt. Att ett, kärlek är mer än gelehallon. Att två, jag redan finns där högt uppe, älskande, hur jag än försöker ta mig till.

Slut. Innan det blir klyshigt!!

färga håret rött? ta en sax och klippa?


eller lila?
blarg. steg ett heter : nu ska ja i alla fall duscha.

jag luktar äkligt. min mage kurrar. jag dricker saltvatten. och inatt drömde jag att jag blev vän med en tiger och blir sådär helmysig i kroppen när jag tänker på hur supergosig den lilla rackarn var. vi dansade också. runt i vardagsrummet i sollentuna. för det var enda sättet att flytta på sig. ingen hade gosat med honom på så länge att när jag väl gav honom en kram så ville han inte släppa. det höll på att bli en läskig dröm, men sen kom jag ju på det där med dansen.
så går det när man sover +30 timmar. drömmarna spårar, ännu mer är vanligt.



nu kanske jag ska fortsätta på min diet: dagens formbrödsskiva! (magsjuka kan gå och dö, förinta sjukdomen, jag tänker inte försvara den, everrr)

idag: dödens förgrund

från målarinferno till magsjuksvridningar. får mig att fundera på om kroppen kanske inte klarade den plötsliga kreativa engagemanget? Eller är det nu, i lidandets stund, som jag kan skapa som bäst? ...




nej, jag går och sover istället. och inväntar pappas colaexpress. fina snälla pappa <3

"en dag står vi över februari du och jag"
Så sjunger Winnerbäck här i min stereo. Sitter och tänker på det. Hur går det till att stå över? Får man en månads paus från hela etablisimanget och bara en stund att ta vara på sig själv långt borta från iskalla minusgrader, mörker och framtidsångest? I så fall kanske jag vill vara med honom, Lars, och stå över lite. Men annars, att bara vakna och så är det mars vet jag inte om jag går med på.
Det är den tredje idag, så så mycket februari har det väl inte hunnit vara än, men ni kanske förstår ändå. De tre senaste dagarna har varit snorkalla nog för en livstid och anledning nog till något-annat-önskandet. När man liksom tillochmed fryser sönder INOMHUS under filtar och dubbla tröjor (nu undviker jag att berätta att det här kan bero på att jag är helt nyvaken eftersom jag somade i soffan och sovit bort de senaste en till två timmarna från att jag kom hem efter att ha följt Johan till stationen, men alltså. Det var en helt sjuk frossa).

Men, med tanke på att dagar är så mycket med än väder. Att den idag innehöll just ett besök från en kär kär vän och ett sconesbak fullt av bra prat, skratt, minnen och framtid så väger det väl upp det här förbannade vädret. Tänker mig att tillochmed att klappa om granndamens små lurviga monster till hundar gör dagen värd. Och då är klockan inte ens fem och en fredagskväll ligger framför som ett oskrivet blad.

Vad gör man? Tittar på svtplay live. Världscupen i Moskva. Längdskidåkning. aaah!
Och så äter man varma bananmackor med ost och curry framför datorn och försöker glömma igår.

Jag fullkomligt älskar glada superengagerade sportkommentatorer.

Är januari en väntans månad? En lediga dagar som försvinner iväg eller är det mitt sätt att leva som gör att det blir så? Är det solen som aldrig riktigt når in genom de dubbla fönsterna som bidrar eller bara bristen på riktigt äkta engagemang? Oavsett, hursom, så fortsätter den dyka upp, januari alltså, år efter år, alltid lika lång, lika mörk, precis som vissa låtar. Hur vemodiga de än är så går det inte att leva vidare utan dem. Moto Boy har gjort en sån låt. Young Love kallar han den. Och den går på repeat här hos mig nu, som den fått göra så många gånger, så många perioder, förut.

And I know, the yearning will always remain
And I know I'll always be asking for more and it wont let me go

Tur att vi har Harry Potter att fylla tiden med. Tur att Karin kommer på besök ikväll. Fint att jag gått och blivit barnvakt igen till världens charmigaste litte knatte. "Frida... jag älskar inte ris!" "Men vi har ju majs ockå" "Majs?! Jag älskar majs!!"

tisdagsledig. lyssnar på caroline af ugglas invirad i mitt gula täcke och eftersom solen aldrig riktigt når in i mitt rum så behöver jag inte vakna mer än så här.

louise och jag hade ett fint samtal igår, kom fram till att i fortsättningen så ska jag bara hata vegeterianer för det är bara dem som jag kan utsätta för det värsta att bryta sig in i deras hem och ta all mat, utan att jag måste slänga massa grejer sen.

om man nu ska hata alls då.

dagens grej: mot blodcentralen!

ändå: har jag lagat superambitiös improvisationspaj till middag och matlåda (och myst mig igenom det sista av söndagen)

åh, himla fina senaste dagar jag haft i mitt liv. wow, ledighet och fina människor. Känns som en bonus att när jag nu inte har jullov så betyder det i alla fall att massa människor jag tycker så mycket om plötsligt är i stan och har massa tid att träffas.
Nu har väl de flesta åkt hem igen dock.

bättre inlägg utlovas

här är ett historiskt inlägg, kära blogg. För idag börjar mitt nya liv. Retoriken är över!
som L och M har hört tills de fått hål i öronen. I våååår ska jag....

överst står banne mig skaffa internet. Och sen när jag gjort det, publicera resten av listan här.