jobbajobbajobba!
har insett att jag har tappat bort begreppet helg. vet inte riktigt vad det betyder längre, eller om det ens finns. kanske bara en vag dröm av något trevligt, återkommande.
men! insåg igår att jag var nere när jag kom till jobbet och sen nio och en halv timme senare när jag började ta mig hemmåt så var jag så mycket gladare. så nått bra är det ju, men jobbhelger också. vad har jag inte helt kommit fram till.
jaja, nu går bussen om tio min. fira andra advent åt mig också tack.

Pär sa en gång att när man känner skrivflowet närma sig (attackera) så måste man strunta i allt annat, strunta i att ica stänger och kylen är tom, strunta i barnen på dagis, strunta i allt (ungefär så sa han) (och sen sa han att det var tur att han hade en förstående fru). Orden kommer bara när de själva vill.
Och jag tror att det tillhör det bästa jag någonsin hört någon säga.
Och just nu viill jag inte ha något som helst med situationsanalyser att göra. Eller exminationstal heller för den delen.



tråååkigt. svårt. beslutsångest. ordbajs. ett tal om retorik i åtta minuter - skojar dem?? hur ska jag kunna fördjupa mig i talets pårtängande problem innan jag hunnit förstå vad jag ska tala om?? livet är jobbigt alltså.

(serierna? de som kommer upp på googles bildsök om man skriver "calvin and hobbes speech")

okoncentrerad panik
obeslutsamheten har eskalerat, tagit över
snart är det inte bara luggen som är klippt...

tillägg: hur inteokej är det att misslyckas? slash hur okej är det?

lite för att det får mig att känna mig smart samtidigt som jag är inmyst under jordens mysigaste täcke. när dagen med minsta möjliga ansträngning kan börja med toner från The More You Ignore Me the Closer I Get och man kan få lyssna på Maria Wetterstrand ena stunden och om fantomenringar nästa. vinst!
nu: mot jobbet!

ritar i marginalen, skriver annat intressant, glor på youtube, läser bloggar, loggar in på fejan, skriver ett ord på talet - stryker resten, ritar lite till, bläddrar i kalendern, fixar maxgrejer, loggar in på fb igen, lyssnar på musik, läser mail, kollar vad jag skrivit på det där talet, rycker på axlarna, äter något, bloggar (hehum), inser att jag lär få sitta uppe hela natten...


anledningar till att jag inte ska plugga i vår:

kan aldrig koncentrera mig.
ens på ett ämne jag faktiskt tycker är otroligt intressant.

så:

vad ska jag göra?!

Kanske kolla på lite bilder från halloween istället:




(gahaha, brsmink har väl sina utsmetade nackdelar)

ibland önskar jag att det fanns fler ord, och att man kunde använda dem, inte på ett sånt där klyshigt sätt, utan på ett äkta sätt, till att sätta ord på allt som händer. Men nej, dem dyker inte upp och fast är jag med samma gamla vanliga "hej" "hejdå" "tycker om" "lite förtjust" "förvirrad" och de betyder samma sak som alltid.
ibland önskar jag att jag var en pratkvarn, som det bara bubblade ord ur så fort det passade. Men jag är och förbli en tänkkvarn istället. Tänker så mycket att tankarna liksom slår knut på sig själva och saker och ting blir inte riktigt som jag tänkt för jag tänkt för långt, för skruvat.



nog med formuleringar! nu styrs världen mot herraväldet i lillängen. yess för att åka genom stan så här!

laga inte mat om du är trött och mest av allt vill döda/gråta/sova/strypa någon eller dig själv. maten blir inte så där underbart god - helt okej men inte fantastiskt - och nej, det är inte kvällen du ska göra veckans storkok.

jag hade behövt höra det här för en halvtimme sen, men nu är det bättre för nu har jag fått i mig min konstiga sojafärsmosröra... ghaw, lönehelgen är över!!!!

För massa helger sen när jag skulle till jobbet såg jag världens längsta mask. Och nu kanske ni tänker, amen hallå, Frida en mask, usch! Men hallåå, kom igen!! - känner jag för att svara tillbaka, för den här masken var hur lång som helst, den har liksom krypit ihop på bilden till och med för den gillade inte min mobilkamera (tog lite närbilder också, haha). Och jag menar, hur coolt är det inte att något som är så smalt kan bli så långt?
Cammo har redan fått höra om den här gobiten, men till er andra liksom. Vi kan kalla honom lördagsmirakel (på en torsdag!!).

Nu ska jag återgå till pysslandet och scrapandet. Hugs.

Idag när jag åkte pendeln mot flemingsberg steg en pappa och två barn, en åtta-nio årig tjej och en tre-fyra årig pojk, ombord och satte sig vid mig. Jag satt febrilt och skrev stödord och gick igenom memoriafasen till mitt tal på ett nästan ovärdigt sätt och bredvid mig... Jag känner att det här kommer att misslyckas. Men det är värt ett försök. Eller. Det var så himla fin stämning mellan de tre. Hon hade halloweenglosor som hon såg till att pappan kunde medan lilla pojken fick lära sig öppna ett klubbpapper själv och halva resan var han nöjd med att få hålla i en stängd pringlesburk. Sen hann de kasta sig på varanda, leka charader, gå igenom sveriges alla landskap, viska hemligheter och lyckades värma hela mitt hjärta.

Sen när jag åkte hem och alla kursare hunnit kliva av råkade jag överhöra ett annat samtal. Det var som ett utdrag ur en film trodde nästan det tills jag fick syn på de som pratade. Vid dörrarna, den ene på tåget den andra på perrongen stod två äldre herrar i rock och basker och talade med varandra på brittisk engelska. Nu har jag såklart inte minne att återge exakt så man kan ju undra varför jag ens började. Nåja. Den ene sa "my father always told me to give my real friends a firm handshake, but the last thing I want to is to hurt your hand. But I want to thank you for today"
Ja, de praktiskt taget öste vänligheter över varandra på ett nästan helt sjukt övervänligt sätt, men det lät bara äkta.

Poäng: främlingar på tåget räddade dagen

tre små exempel på vad som kan förbättra en komma-hem-från-jobbet-fredagkväll. Men mest av allt längtar jag till i morgon. Tjiho, konken är packad! (typ).

nu när jag ändå börjat med arga inlägg, så vill jag passa på att vara lite arg på en sak till och riktar mig mot de få, men existerande, föräldrar som om och om igen ska specificera om leksaken i deras Max Box är till en pojke eller flicka.

Förälder: Och så en maxbox också, med hamburgare.
Jag: Absolut! Någonting annat?
Förälder: Ja, maxboxen är till en flicka alltså (överinställsamt leende).

Dagens irritationmoment kan det inte kallas för det är snarare återkommande helgpåmax-irritation det handlar om. Arghh!! Det skär i hjärtat över samhället varenda gång jag (nöjt) måste svara att här på max har vi samma leksak till alla barn (såklart med ett lika fint leende tillbaka). Men mest av allt skär det att jag inte har tid att ta en genusdebatt med var och en av dem.
Hur uppfostrar folk sina barn egentligen?
Nu är jag iof uppväst med att jag och Jenny fick en slags leksak och Jocke fick en annan och jag är inte helt körd i huvudet för det, men kom igen, det är en så himla onödig grej att hålla på med. Och speciellt när det gäller barn. Nä, i detta fall är jag stolt över max och de könsneutrala leksakerna (vad nu det är egentligen) och undrar lite hur det ser ut på mackedonken och BK, med tanke på att de där frågorna återkommer om och om igen.
(okej att man har två olika sortes leksaker, barn gillar olika saker, men att man bestämmer att flickorna ska ha den leksaken och pojkarna den, gör mig galen.)

Dagens irritationsmoment kan sammanfattas i två ord: webbaserad kurslitteratur. Jag menar hur (HUR??!) ska dagens ungdom (jag) klara av att läsa 70 sidor om språkvetenskap och kön på en lysande jobbig skärm när facebook, spotify, ja till och med sånt som spindelharpan finns inom i halv sekunds räckhåll så fort man tröttnat på hoppande sidor och NÄ inte går det ihop med min planering om att läsa påväg till jobbet heller för jag kan inte läsa webbbaserade kurser i en buss hur gärna jag än vill. Murmel. (och jag vet, jag borde inte blogga om det här, jag borde läsa istället). Och juste, tacka vet jag böcker. Underbara tunga tegelstenar som kostar svinmassa pengar och ger axelvärk och starka ryggar! Bäst. Ever.

Muntrar upp mig själv med att nu är avloppet rensat (yes!!) och ikväll får jag ha på mig mina egna kläder - ingen max uniform (jippppie!!!).

det måste vara en generationsgrej, vet än så länge inte en enda 40+are som roar sig med att ta bilder på sig själv, men, förra veckan lyckades jag gå igenom mina bildarkiv för att välja ut lite bilder till framkallning (puh, finally!!) och överallt titt som tätt, dök de upp. Egobilderna. När man låtit digitalkameran ta en sväng om och fokusera på sig själv. Leendet, armen - hur håller jag armen så det ser bra ut? Ögonen, var ska jag titta?
Det är en hel vetenskap. Hamnar ofta framför en spegel så jag kan se displayen från kameran på spegeln, men, det blir inte så himla bra ändå just för ögonen blir helt kanakas ofokuserat uppspärrade.
Och man kan ju undra varför jag tar dem överhuvudtaget, för, jag har ett hemligt löfte om att inte ladda upp dem, ever, och knappast att jag gillar dem...
Men ändå, senast en kvart sen var jag igång igen - knäpp, knäpp. Fastnaglad, förevigad, se på bilden där uppe. Men, egentligen ljuger tom bilden för jag är inte alls så där glad, jag är lite sur. Sur på spotify och på alla nyfunna låtar som jag inte får lyssna på längre, blargh måste göra något åt det där.
tack för mig.

Man kan ju tycka att en liten trudilutt som Ge mig en Spanjor inte borde få en att se längtande, drömmande, saknande ut. Men så är det inte med mig. De ringde inte från Max idag, och helt plötsligt har jag ingenting att göra på några timmar och så satte jag igång Fårösundslistan.
Det var en dum idé, om jag ville leva kvar i gotlandsförnekelsen jag delvis lever i, för nu kommer alla bilder över en och gud vad jag saknar er, saknar kvällar som kunde sluta med kuddkrig på vinden, saknar att sitta och stirra på nåns rum en söndag och inte ha en aning om vad man skulle hitta på, att dansa till abba, att skråla med i chers "If I could turn back time" utan att egentligen vilja vrida tiden tillbaka. Ja, någon frågade mig om jag kollade något på sport häromveckan och jag blev tyst och skulle precis säga nej, när jag kom på att jo: "Handboll! Det följer jag när det är EM eller VM i alla fall!"
Jag saknar handbolls vm, och svampplockning och långa promenader. Bungehallen. Men framför allt så är det den där bubblan som var vår Fårösundsbubbla och där resten av världen kunde vara något som katten släpade in som saknas. Och era skratt. Era underbara leenden.
Bara jag tar körkort kommer jag och hälsar på. Ja, jag sover i bilen på vägen om det är så.

Kom precis hem och har fått en liten broschyr från Svenska kyrkan Sollentuna. Dom välkomnar mig dit, berättar att det finns fem kyrkor i komunen och att gudtjänst firas på söndagar i de flesta av dem. Men inte bara det, under veckorna möts många människor i olika åldrar till barn och ungdomsverksamhet, körsång, bibelverksamhet, kristen undervisning, föredrag och diskussioner. Det finns en tidning som heter kyrkporten och...
VEM addreserade denna lilla broshyr till mig? Suuus? Nä.

(det komiska är att jag bott i kyrkan de senaste fem åren, jag är ju praktiskt tagen Anställd av dem, hohoh)

Men varför klaga, kommer jag till Café Blå bjuder dem mig på en kopp kaffe. Fest!

Ja, jag vet. Jag har bara haft en vecka ledig i sommar, men på något sätt har det ju ändå varit uppehåll från plugg. Men imorgon börjar det igen, lite, inte alls som förra året och inte alls som något tidigare år, och är det inte bra kan jag ju hoppa av. Men det börjar. Har tillochmed insett att jag är lite nervös för aulamöte och allt. Okända människor (men louise och mats kanske dyker upp?). Att göra det man vill. Att utvecklas.
Victor skrålar på The more you ignore me the closer I get en trappa ner och jag lyssnar på Söndermarken. Fattiga riddare till frukost vid klockan ett. Och inga planer för hela dagen. Sista sommarlovsdagen tickar långsamt och härligt fram.

(igår träffade jag max tigern, dessutom).

Stanna upp, blunda, ta ett djupt andetag, öppna ögonen igen. Undefär så fort försvann hela veckan och tillbaka är jag, hemma i Sverige igen - lite brunare, lite piggare, lite gladare. Så pass pigg att jag börjat ta tag i allt de där jag skjutit upp och skjutit upp och vääntat med, en hel sommar (andas tre andetag och du vet hur fort hela sommaren bara försvann).
Kalendern är framme och alla viktiga sidor uppe - facebook, gröna lunds konsertsida, södertörns högskola, hotmail, gmail, och qmail. NU ska hösten planeras! (glöm inte andrum, fritid, skrivtid, pusstid, skrattid, prattid, sovtid).
Vad tar jag mig för egentligen? Det tog mig SJU år i grundskolan MINST innan jag klarade av NÅGORLUNDA att stå framför en klass eller bara räcka upp handen och nu ska jag PLUGGA retorik, det enda jag verkligen inte tyckte om som liten. Världen är konstig för jag ser verkligen fram emot kursen nu. Kan väl vara för att det bor lite jävlar anamma i själen på mig - men jag pluggar ju för min skull, inte för någon annans.

Greklandsbilder utlovas!

...kan man ju roa sig med att läsa läsa läsa böcker om just kanske läger, sommarhem och sånt. Just nu Peter Pohls Klara papper är ett måste. Fortsättning på Regnbågen har bara åtta färger, vi kallar honom Anna och alla de där tegelstenarna  som jag var kär i för så många år sen - var på bibblan och insåg att herreminge det finns ju två böcker till!
Sträckläsning är underbart - speciellt när man har lediga förmiddagar och halva boken kvar.
Men augustikvällar är tomma utan konfirmander.

Hur mycket ska man lyssna på frida som var och hur mycket på frida som är? Och med facit i hand, skulle frida som var ha tyckt annorlunda?