Jag är nog förståndslös. Och tillsammans med det där hjärtat som envist vill tro på en bättre värld så kraschar tårkanalen. Vad händer i världen?

Vaknar till morgonradion som pratar om häktning.
Läser tidningen att vårt grannland "förlorat sin oskuld."

Och jag får inte ihop det. Ser på bilder. Förstår inte.

Radion uppmanar till att visa kärlek, de säger att det är dags att vända på allt, visa vad för slags värld man vill leva i och gör något för den.

"om en människa kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans"

Det står i tidningen om en tysk hjälte som kastat sig i sin båt och fiskat upp ungdomarna som kom simmande från Utöya. Han bröt ihop när han kom hem och var tvungen att återvända till campingplatsen där han och hans fru la ut rosor för alla oskyldiga offer.

Klockan tolv idag samlades hela Norge i en tyst minut och klockan tolv gick jag ett tyst varv kring kvarteret, barfota och i röd, blåvitt linne. För vad mer kan jag göra?

Vet inte ens om jag orkar förstå.

Och. Någonstans i Sydfrankrike bor en frånvarande pappa som säger till expressen att han tycker hans son borde tagit sitt eget liv när han ändå höll på.

Max har sina flaggor hissade på halvstång. Som så många andra flaggor jorden om.

Och utanför går bussen som vanligt, fönster behövs tvättas och Erik Amarillo är ämne i radion nu. Han säger att han gillar inte att slösa energi på att bli arg, för då orkar man inte vara glad. Men då pratar de om paparazzis och inte om oskyldiga människor som blivit dödade.

Och utanför i världen händer andra ofattbara händelser. Det viskar en röst i bakhuvudet. Men nu går tankarna till Norge. Norge, Norge, Norge. Jag önskar jag kunde komma på något att göra.

Litteraturvetenskap på SU eller retorik på Södertörn - DET är frågan.
(jag kom in!)

Fick någongång höra av, kan det ha varit min syster, att man behövde fem kramar om dagen för att må bra. Minns att jag direkt blev orolig och började undersöka hur många kramar jag fick egentligen, började leva safe och proppsa på mina vänner att man kramar när man ses och när man skiljs och resten fick jag lösa in hos mamma och pappa. Fem små kramar, fem stora. Fem. Varför just fem? Varför räkna kramar. Varför betyder det så mycket att få hålla om någon och bli omhållen? Hamnade på oranstående youtubeklipp och blev alldeles rörd av att se dem kramas där uppe på bilden och ville väl framförallt ge en eloge till Maria och hennes vänner som dragit igång det i Stockholm och uppmuntra, uppskatta kramandet.

Skrev precis in mitt namn på google för att undersöka lite vad som dök upp. Insåg att en för mig ökänd person på något sätt lyckats köpa vår antologi Flskpost och bestämt sig för att citera en av dikterna jag bidragit med Till Din Nästa.
"Läs dikten dikten en gång till, det har jag gjort flera gånger. Gör många upplevelser i sommar så kommer den att kännas längre. Man lever livet bara en gång."
Det gjorde min kväll.

På hamburgerkedjan jag precis haft min första långdag på ingår en klädsel bestående av vit restaurangskjorta, grå byxor, grått förkläde samt en liten mössa (för närmre granskning rekomenderar jag ett besök vid denna fantastiska restaurang, kanske den i barkarby om du ska till ikea eller så). Men, i alla fall, det som farcinerar mig är vilken omsorg som måste lagts ner vid tillverkningen då varenda människa jag hitills sett klä på sig denna utstyrsel genomgår en förvandling lika kraftfull som den barnen i små stjärnorna fick gå igenom innan de kom upp på scen utklädda till sina idoler. Under min vistelse bakom kassan har jag skådat (hm, hur ska jag säga det här ifall någon går in och snokar på mig?) rocksnubbar och snyggtjejer total neutraliseras och ändras. Har stött på kollegor i ombytsrummet och personalhörnan och behövt andas djupt för att inse att - oj den här människan har jag arbetat ihop med.
Slutsats: skön grej det där att folk på stan kan variera sig mer i sin klädsel än på en arbetsplats. Men framförallt imponerad av vilken roll kläder spelar.

(ååh jag vet inte varför jag är vaken eller varför jag skriver det här, nio timmars trevlighet, förvirring och hysteri har tagit knäcken på mig: godnatt!)

Imorgon bär det av mot kassaupplärning på Max i alla fall. Så åt någon riktning snurrrar det kanske. Men annars har jag ingen aning egentligen. Varje dag är en ny vägkrök, osv. Kanske därför bloggandet stannat av?

1. konsten att njuta av en sista visbysväng




2. konsten att flyttstäda

av någon anledning går det alltid bättre att städa på natten.
men, idag har jag seriöst varit igång sen jag vaknade. Känns lite som något maniskt, går inte att sluta, fast att jag seriöst kommer slockna bara jag lägger mig ner. Insåg dock en positiv grej med nattstäderiet: FOLK HAR STÄLLT TILLBAKA ALLA MEDEL! Helt plötsligt liksom bara stod allting där på en rad - så jag var ju tvungen att fortsätta.
Det går långsamt dock.
Man hittar massa grejer också, till exempel packlistan Cammo skrev åt mig när hon hjälpte mig packa. Imponerad över att allt gick ner så smidigt då. Eller nåja, hade tryckt ner allt i husets tre största väskor plus lite småkassar. Nu har jag bara en jätte väska och påsar fran bungehallen, tills vidare. Och så var ju Camms med också. Världens bästa packare.

Kan ni tänka er, om en vecka är jag Sollentunabo igen?

Kanske är det sista kvällen jag sitter och stirrar in i datorn i mörkret kämpandes med ord och tankar och tålamod. Tittar jag ut lyser det sådär fint uppe på övre våningen, starkast hos han med fyra fönster. Om nio dagar har jag flyttat hem. Det går med andra ord att räkna tiden på händerna nu. Och visst är det skönt att få komma tillbaka till allt och alla där. Men oj vad det känns ovärt att lämna min kära lilla håla. Tur att Sverige är litet och att jag banne mig ska ha körkort snart.
På ett sätt hoppas jag att det är sista kvällen för stirrblicken - det är så lite tid kvar att den är värd att fyllas med annat än sånt.

 

Varför ska man bli vuxen för

man får ändå inte plats i vuxenvärlden.

 

Hittade precis (någon timme sen) dikter och historier jag trodde hade försvunnit författade av mig i egen hög person för en sådär sju till fem år sen ligga lagrade på externa hårddisken här nere i källaren. Och det är ju så dåligt! Men det är så väldigt fint! Känns lite som att vara tolv igen och samtidigt som att jag är typ sjuttio år klokare. Och det finaste av allt är att jag kommenterat bredvid dikterna om jag publicerat dem på hogwarts.nu och speciellt om de vunnit någon dikttävling i forumet. I så fall med minst fem utropstecken till. Överväger ett smakprov. Men då krävs övertalning...

Så sitter jag med datorn framför mig igen. Det är påskafton och nästan hela familjen är samlad, fast på olika håll, men ändå under samma tak. Blinkar tröttheten ur ögonen och funderar på midnattsmässan och hur vaken man borde vara för att ens överväga att gå dit. Kanske morgonmässa imorgon istället?

En sak har jag tänkt på, så fort jag sätter mig för att blogga faller något slags nostalgihumör över mig. "Ååå, förra året när C frågade om hon fick hänga med C och mig till sollentuna kyrka lite helt plötsligt", "ååå, vi firade skärtorsdagen klädda i rosa", "ååå, vad gjorde jag mer?". Ja, nu när jag är igång så kan jag ju meddela att det är ett år sen historiens mest awesome helgläger spenderades på drakudden. Det stora röda, lilla orangea och allt det där.

Men. Nuet då? Om jag låtsas att det är år 2012 kan jag blicka tillbaka på den här veckan istället. Skriva "ååå, tänk att äta pizza på en parkbänk med hela stockholm som utsikt", "ååå, det var när C&O precis flyttat till eget", "ååå, Cicci rensade sin garderob" och "ååå, vi firade E i hagaparken, grillade med engångsgrillar och sjöng för fulla halsar".

Men. Det är bara 2011. Jag är där nu. Jag är tillbaka i tiden och kan fylla den med fler minnen, 
n u  p å  e n  g å n g !

Glad påsk.

det där med att sitta och stirra på massa bilder som jag inte ens är intresserad av att snoka på, helt livsfarligt. Sen är klockan över ett och man är dödstrött. Meningslöst.
Och det där med lord farquaard och shrek. glöm det. Borta. Finito. Eller kom ihåg och tänk tillbaka på livet för ett år sen och inse hur annorlunda allt allt allt är (förutom den här bloggen då som fortfarande är lika trevlig).

Sitta och stirra och läsa och klia sig i huvudet. Fundera, tänka och föreställa sig. Kan jag se mig själv med näsan i en sån bok? Beräkna avstånd och restid och välja heltid eller deltid. Hur mycket tid ska man ha över till annat (läs: jobba, skriva, ta körkort)? Viska ordet framtid. I framtiden... ska jag... Visitkortsvyer. Frida Winbom - arkeolog? Nej, inte i höst i alla fall. Frida Winbom - litteraturvetare? hm, kanske... Frida Winbom - miljöexpert? Kan va något. Sen har man tänkt för länge och studera.nu har bestämt att logga ut en utan att spara någonting. Börja om.
Sitta och stirra och läsa och klia sig i huvudet. Vad var det jag valde precis? Har jag glömt något viktigt nu?
Sen: sortera-knappen. Sen: gå vidare-kappen. Sist: skicka anmälan.
Andas ut. Det är en dag kvar att ångra sig på.

Just nu ligger Retorik A med inriktning genus och maktkritik på Södertörns Högskola övert på listan. Sen får vi se vad som händer. Wiho! Jag har tagit tag i min framtid!

Tänk när den meningen hamnar i munnen första gången. Tänk att Ingemar Bergman är den som ska vara på vår nya tvåhundralapp och att inte nog med det tänk att få se en liten bild på Astrid Lindgren varje gång man handlar för en tjuga.
Taube hamnar på femtilappen. Birgit Nilsson på femhundringen och Greta Garbo på hunkan. Får mig dessutom att känna att jag behöver kolla upp Dan Hammarskjöld lite och vad han sysslar med - även om jag inte brukar röra mig med sånna lappar som han kommer att placeras på.
Bye bye Jenny Lind och Carl von Linne och kung Karl och herr Polhem med för den delen. Nya tider är på gång...

det finns matlåda i kylen
jag är vrålhungrig
så hungrig att jag inte orkar värma den
så jag fortsätter vara hungrig

(söker jobb istället)

(positivt: imorgon kommer Gunnar Ardelius)

Idag har vi pratat litteraturvetenskap i skolan. Och det har naglat sig fast i huvudet.  Både vad som gäller postkolonialt perspektiv och i genusfrågor. Nämn till exempel en författare som inte är från Europa eller Usa?
På rak arm kom jag på en, EN ENDA, bok jag läst som jag vet stämmer in under den frågan och det är Chinua Achebe från Nigeria. Har för mig att John Marsden är från Australien också. Men det tickar långsamt i hjärnan. Och oavsett om det går att komma på några till om man tänker efter känns det som oroväckande få. Eller såhär, när jag läser är jag ofta mer intresserad av boken än författaren, men, samtidigt brukar jag säga att jag läser för att lära mig om andra människor och deras livserfarenheter - vad tjänar det då till om jag bara håller mig till en del av världen?

Och resten av mina tankar surrar kring den där ständiga genusdebatten som alltid gör mig lika förbannad (och jag hatar att skilja på män och kvinnor). Vill tänka att alla är lika, men likförbannat ska böcker skrivna av kvinnor kallas kvinnolitteratur medan böckerna som författats av män är den riktiga litteraturen. Ja, det är så det ser ut i läroböcker både i gymnasium (been there done that) och på universitet.

Men vad gör man då? För att få det lite mer jämställt? Nina - veckans lärare - började prata om att hon ett år sett till att bara skulle läsa böcker skrivna av kvinnor för att låta dem komma ikapp. Vilket gjorde mig nyfiken på hur jämnställdheten såg ut över böckerna jag läst. Och efter ett del räknande har jag fått fram att sen jag började skriva upp de utlästa böckerna i min "böcker jag läst" bok (läs år 2000). Så står det 130 vs. 117 till kvinnorna.
Väldigt mycket tack till alla kvinnliga barnboksförfattare - speciellt Kerstin Sundh som jag la min näsa i. Det här året leder kvinnorna med 3-1. Men 2010 stod det 3-10 till männen. Kanske en värdslig sak egentligen. Men varför sitter jag då här och känner att jag borde skriva om det?

Tiden flyger iväg (det är nästan så jag börjar fundera på om det inte är tidens normaltillstånd) och idag tar jag hand om en febrig pojke som behagade att bli sjuk samtidigt som han kom hit. Känns lite elakt tycker jag men han är rätt söt när han sover. Den här veckan har varit fullbokad med spektakel, så det är väl inte mer än rätt att jag börjar ta igen allt jag inte orkat ta tag i innan jag blir smittad. Eller läser den där boken som vi fick i uppgift att läsa över helgen, eller skriver på det där långa projektet som borde vara runt 30 sidor om två veckor. Det finns alltid grejor att göra. Hur vet man vad som i slutändan är viktigast? Kanske dags att sluta klaga och bara vara glad?

(inte min dator cammo, signaturen laddas upp så fort jag får igång den)

för lördagar som vaknar långsamt och för vänner som skrattar i gråten och gråter i skrattet.
till hon som lärde mig vad som är snaskigt och till ursnaskigheten själv
till solen som smälter snön och till er alla som värmer bättre än sol

ni värmer ett litet bultande hjärta här på bottenvåningen
ni får mig att tycka att jul året runt är en ganska härlig tanke

Min mormor tycker inte om att öppna viktiga kuvert (vi talar inte om sånna där trevliga fina som vänner skickar till varandra utan de andra, som har att göra med banker, skatter och boka in i kalenderngrejer), vilket ibland kan krångla till det om man nu skulle tänka sig att hon sköt upp det lite för länge någon gång. Och jag vet, för jag brås på henne rätt mycket i det där sammanhanget. Vet egentligen inte varför. Brev är väl trevligt och spännande och om de nu inte skulle vara det så är det är inte som jag tar bort dem genom att inte öppna dem. Faktum är att breven bara blir mer och mer oroväckande farliga ju längre man väntar och jag väntar ofta ett tag. Ibland ett så långt tag att det blir ännu jobbigare sen, för det känns så himla puckat att man inte bara öppnade det där brevet på en gång. Det kan liksom hänga som ett orosmoment över hela dagen. En mörk skugga som viskar och dånar: "Brevet Frida, Breeeevet!" varje stund det inte är läge att öppna. Och då är det skönt att veta att mormor finns. Att man inte är ensam med detta onödiga i-landskval utan att hon finns där.
Och sen, när man väl öppnat och det visat sig vara rätt okej. Man får ringa ett samtal och boka om en tandläkartid eller så, och sen så får man slänga bort den där bunten papper, ååh den känslan är obeskrivbar.

word.