det är rätt korta avstånd mellan spårvagnshållplatserna, här i stan, en kan liksom gå
och jag var tjugoett, året håkan släppte när lyktorna tänds
och jag trampade snett, minst fem gånger
som om jag fötts med klumpfot
och hela det året gjorde resan över hisingsbron mig så glad
men framförallt lyktorna på göteborgssidan
där alla platser jag trampat runt så mycket
liksom går att se på, så små att de ryms i min famn
Lyckan som uppstår när en bokar en resa hem
lyckan, längtan, pirret
(med kampanjkod och i hyffsat god tid dessutom, fantastiskt!!)
.
syster klant
tänkte bara dokumentera:
igår lyckades jag knäa mg själv i ansiktet så läppen svullnade upp
jomensåatte - den är nästan som vanligt nu igen
