Är uppe på träkilsgatan och grejar, det är vitt här inne. Halva lägenheten tom, halva kaos. Och jag vill skriva något som kan sammanfatta allt de där med första egna lägenheten som kan motsvara alla kort jag borde ha tagit men inte fått till.

 

Här har mitt namn stått upptejpat på dörren tillsammans med två ingen reklam tack-skyltar. Här i mitt sänghav. Här i fridakaoset. Här där jag klarat mig ett år utan decilitermått och låst spisen i barnlåset hela första halvåret - ifallatt. 

 

Vad finns det egentligen att säga? Det är en plats jag har bott på. Som jag svurit över bussarna och älskat det varje gång jag kommit fram. Som jag sprungit mot hållplatsen och skrattat år ordvitsarna på coop-kvittot.

 

Det är bara en etta i ett helt vanligt hyreshus i böj, men extra mycket eftermiddagssol i. Sol att komma hem till. Sol att sitta och titta i klippansoffan på - hur den går ner bortanför sjukhuset. Och sådär. 

 

Alla gånger jag fått säga "äh, sov hos mig, jag har sängplats!"

 

(dags att ta tag i flyttandet igen, innan nån märkar att jag pausat)

 

 

 

vi pratar om dumpsterdivning, det är ett ständigt ämne som ofta kommer upp

 

det är balkongrenovering på gång och när alla andra går ut och slänger går jag och samlar, in

plockar på mig konstiga saker, en stor ful lergryta med sprickor i, ett tvättställ som saknar en lina (och en matta, en skål att ha nycklar i, lerkrukor, vinterskor)

 

det är ny terminstart och jag plockar på mig massor med konstigheter, allt från nya hej och hallå

till nya att hej och hallå:a på

släng inte bort det

 

vi pratar om dumpsterdiving, det handlar ju om mat först och främst

pratar om matsvinn och om höga stängsel vi gråter och skrattar åt det, suckar

köper en tomat som inte är pefekt, blir bjudna på den ekologiska svampen för dom i lådan såg så fula ut

och det är väl bätte än att det slängs

 

så förbannat mycket bättre