kanske om jag tar av mig alla kläder

tentan närmar sig. om två dagar är den förbi till och med. det borde oroa mig, eftersom jag inte ens haft föreläsning i allt jag ska kunna än. men. jag undervisar i konsten att kolla i kors istället och blir instruerad i hur jag gör för att få det att se ut som att jag har ett hål i handflatan. det är inte det som ska avtentas, tyvärrrr

I DREAMED A DREAM

 

 

 

 

det knackar på dörren. säger: kom in! och in kommer katten

 

 

 

fråga ett: när lärde hon sig knacka??

och så den där teorin vi har om att hon nog är den enda normala i det här hemmet.

det började med arsenik

 

slutade med buffy

allt däremellan vet bara två personer i heeeela världen, hopps - en sweet lördagkväll hur som

när det inte går som det är sagt, när det blir något annat minst lika bra, håhåjaja vad bra det kan bli

 

när jag var liten minns jag att pappa brukade titta på mina händer, och säga att det var farfars fingrar jag hade där, farfars pianofingrar brukade han kalla dem och jag minns, det gjorde mig stolt på något konstigt vis. och skapade nån slags idé om att jag en dag skulle lära mig det där med piano.

piano.

men herregud ett piano, det hade vi ju inte plats med hemma, och den där idén om att strunta i tv:n var det aldrig någon som hakade på. vad jag minns.

pianofingrar utan piano.

nu sitter jag här i vardagsrummet med samma fingrar smattrande mot tangenterna och tänkter; kanske är det inte pianofingrar jag har, kanske är det skrivarfingrar, formade så att de ska trivas som bäst på ett platt lite stort tangentbord. fatastifingrar, finurlarfingrar, fixarfingrar

liksom alldeles för stela för ett piano - alldeles perfekta för ord.

 

oväntade bra grejer händer idag - och så tentaplugg då!

 

ned för backarna på en pakethållare i samma takt som tentan närmar sig, som julen närmar sig, som allt kommer ikapp

 

väntar med pluggandet, bestämmer mig för att gå på en sluta-sjukta-uppföreläsning istället

vänta nu här? hahaha

 

livet efter gis-övningen, när det liksom tog fart igen

kära november

 

kära novmber mars

 

det hände något med året i år

det hände något med månaderna, tror de har lekt memory, kurragömma eller monopol

 

men det är den där tiden igen när koftor, filtar och 37 gradig värme passar som bäst fast att vädret leker vårdag om vartannat

det är mycket också, så mycket att jag skulle kunna drunka i ord

 

jag gör det inte

vi får se hur det går

umgås med katter och fjärilar istället - en på magen, de andra däri

 

so i sing for you, though you can't here me

 

 

tittar jag ut från fönstret här ser jag motorvägen och bilar som far förbi. jag tror jag hatälskar motorvägar. förutom allt äckligt som är avgaser så kan jag liksom inte låta bli att facineras av dem, sitta här och se hur de far iväg i hundratio bort åt något håll långt härifrån.

 

jag tycker om flykten. jag tycker om nystarten. tycker om den där biten när en går omkring på vägar en aldrig varit på förut.

det var väl lite därför jag åkte. flyttade. bröt upp.

 

men insåg väl lite att det allra bästa är att plötsligt inse att en landat i något. hittat lite av en vardag som kanske funkar. som kan ersätta det en lämnade. inte på samma sätt, men på ett sätt som funkar.

 

och i den goa stämningen som kommer kanske mest av att jag tjuvlyssnar lite på chris reas drivin home for christmas så fantiserar jag vidare om att säkert nån av alla bilar som far förbi där utanför säkert ska hälsa på i stan där ni, mina saknade, bor.

 

när nöjer en sig? när slutar en långta efter ny mark? hur länge kommer jag bli kvar i denna stad innan jag får för mig att kasta mig iväg, kan en kasta sig in i något istället kanske? är det kanske det som är min stora talang egentligen?

hamnar på musikfest, det betyder gitarrer, munspel, en flöjt, piano, cajon och saxofon och händer. händer som vet, som kan, strängar som viberar och stämmor. röster och texter och gnolande. och så vi andra som också är där. på balkongen, i soffan, i köket, vi skålar i klang och skrattar i takt och sjunger med i det vi kan

 

och jag vaknar idag med snigelns visa i huvudet och det får mig att le

och det är ljust sen länge när jag tar vagnen hemåt, det är mörkt igen när jag väl är hemma

och vad finns det mer att säga

 

mums mums va gott

 

visdomsord i farten

 

och när tåget går om tjugo minuter så är det i regel en dum idé att sätta sig och blogga

får väl helt enkelt strunta i det liksom, och hoppas att göteborg levererar idag med, ändå

 

med Stockholm Skyline för mina fötter En till av alla andra nätter Stockholms natt är dränkt i ljus Det enda jag saknar här nu är du

 

 

det är en speciell känsla att anlända till sin gamla håla. stockholm blir så mycket större när en inte varit där på ett tag. och det är som om jag ser allt i ett nytt perspektiv. det känns både friskt och overkligt. blir tvungen att ta ett varv runt ikring station medan jag ändå väntar på pendeln och var jag än tittar spelas små filmer upp från tillfällen jag varit där förut.

det är som att jag är ute och går och möter mig själv var jag än vänder blicken. en underlig känsla.

sen är pendeln försenad också, står det, fast den kommer i tid. även det underligt. men världsligt.

väl framme går jag från helenelund med Äntligen Påväg i öronen och nästan studsar fram, i regnet som jag fått lära mig är sånt regn som endast en stockholmare kallar regn.

och idag sitter jag i soffan i vardagsrummet och halva jag vet inte riktigt om det är göteborg som jag hittat på eller om det är tvärt om.

 

det är alltid något bra med skövde

 

nu tillexempel gick den babblande datasnubben av så jag kan sitta själv

fredagskvällen kan vara räddad, tjihooo

strövtåg mot huvudstaden

 

 

Mackor i väskan, och lite choklad. Kurslitteratur och en bok. Ett överfullt tåg.

Kaffesmak i munnen.

Då bär det av då. Hemåt. I ett tåg som liksom strövar fram, men va billigare. Så där en sjuttio dagar senare återvänder jag. Hej Stockholm jag tror jag saknat dig, lite så där i smyg.

Jag närmar mig. Jag är påväg!

så sitter jag i sängen igen, trött men glad så glad så glad

 

det är alltså den sjunde november när jag vaknar idag, sjunde november och på andra sidan atlanten... det sticks en telefon under näsan på mig och jag tittar och går från halvsovande till klarvaken. det känns rätt bra va, att kunna byta om med obamas segertal på tvn. att kunna borsta tänderna och höra honom tacka sin fru, sina flickor och "all folks". ja på ett sånt där amarican vis som bara en amerikans president kan.

 

det är alltså den sjunde november och solen skiner utanför och spårvagnen går fint och inte blir vi överköra i den där körda korsningen vid haga kyrkan heller. (sen vänder det i och för sig lite, för etikföreläsningen jag trott vi skulle ha visade sig handla om nationalekonomi och det går lika bra som på matte d med anders...) men å andra sidan vad gör det, kan man fråga sig och bli lyckans lycklig, ja framför allt för att det inte är 100% säkert att världen kommer gå under, riktigt än.

 

det är alltså den sjunde november, och man kan säga "november november" som motsats till april april, för det här är på riktigt! åh jag älskar den här dagen. tittar på segertalet igen och njuter lite av alla stilfigurer han proppat in, men som jag nog glömt namnet på. men det göör ju ingenting

men när jag var med dig, musiken slutade aldrig, du bara får mig att hänga kvar

 

Lyssnar på 2 steg från paradise-skivan och tänker på hösten när jag inte kunde andas utan den, när jag var tvugen att ha med den i väskan ifall jag skulle vara borta mer än två dagar, så att, ifall att, jag skulle kunna höra var jag än var.

nu ligger den i högen här i mitt rum där jag inte ens har en cdspelare och den tittar på mig utan att jag ser. fast jag vet och kan. citatet där uppe i rubriken kanske handlar om skivan och mig.

Så mycket bättre

"Gud, uppfinn nåt nytt

Som gör det lätt

Att hålla ut

Nåt för dom som väntar

Dom som orkar vänta mer"


Olle Ljungströms text

Miss Lis version 

Helt okrossbar kombination

(Hon var även okrossbar med Pughs låt förra veckan)

 

 

 

 

det känns lite som att mitt lilla rum är en liten bubbla bortkopplad från resten av världen, jag gillar den känslan

 

på golvet ligger annika norlin och väntar på mer färg, och hon har sjungit här inne hela kvällen i duett med jens lekman. sånt gillar jag med.

imorgon ska det resovisas med ålgräsets vänner, på det hela taget, ett rätt roligt projektarbete

mina först 15 hp i miljö hägrar

"det var dom som älskade mest, dom av kärlek besatta, det var dom som frosten tog"