tittar jag ut från fönstret här ser jag motorvägen och bilar som far förbi. jag tror jag hatälskar motorvägar. förutom allt äckligt som är avgaser så kan jag liksom inte låta bli att facineras av dem, sitta här och se hur de far iväg i hundratio bort åt något håll långt härifrån.

 

jag tycker om flykten. jag tycker om nystarten. tycker om den där biten när en går omkring på vägar en aldrig varit på förut.

det var väl lite därför jag åkte. flyttade. bröt upp.

 

men insåg väl lite att det allra bästa är att plötsligt inse att en landat i något. hittat lite av en vardag som kanske funkar. som kan ersätta det en lämnade. inte på samma sätt, men på ett sätt som funkar.

 

och i den goa stämningen som kommer kanske mest av att jag tjuvlyssnar lite på chris reas drivin home for christmas så fantiserar jag vidare om att säkert nån av alla bilar som far förbi där utanför säkert ska hälsa på i stan där ni, mina saknade, bor.

 

när nöjer en sig? när slutar en långta efter ny mark? hur länge kommer jag bli kvar i denna stad innan jag får för mig att kasta mig iväg, kan en kasta sig in i något istället kanske? är det kanske det som är min stora talang egentligen?