Tagit ledigt från arbetslösheten
Jag har semester nu. Dubbelsemester. Skidsemester. Såhär va, både jag och Ch kommer från familjer som älskar att åka skidor. Det kan vara så att jag, innan i lördags, inte hade stått på ett par på typ nio-tio år, men det är ju mest för att saker har kommit emellan i en härlig kombination med att vara student med lite begränsade tillgångar. Förra året hade jag ju praktik den här perioden på året. Så då gick det ju inte, året innan en massa tentor, osv. I år har jag i allafall tiden. Och bara därför har det blivit så att pappa gick och vann att få låna jobbets lägenhet i Åre veckan innan Cs familj bestäm sig för att åka ner till Corvara i Dolomiterna och helt plötsligt hade jag sagt ja till båda (japps utan att ha åkt på i alla fall nio år!).
Kom hem från Åre igår och är så lycklig att jag ska åka iväg och åka skidor ännu mera. Supernyfiken på att åka skidor i ITALIEN och känner att kroppen kommer må så bra av att köras slut på fullständigt i benen och försöka att inte tänka på jobbsökningar från studen vi kommer fram.
Här kommer en bildbomb från Åre.
C och jag kom upp med nattåget på lördag morgon, då strålade solen och allt var så himla himla vackert.
Sån magisk känsla att susa ner för backarna i sånt här väder.
Christian himself.
På lördagskvällen kom pappa, Jenny och Jocke upp. Här sitter vi i sadelliften.
Mitt resesällskap, inspiration, guider och peppare i backen.
Nästan uppe på toppen av åreskutan åt jag en veganpizza, good stuff.
Pappa och också den människa som sett till att jag kan åka.
Vädret blev "lite dimmigt" och lite "båsigt". På måndagen var i stort sett bara två liftar öppna...
Tisdagen var i allafall torrare och solen skymtades borta på sjön!
Dom här två alltså. Ser dem i början och i slutet av backen!
Det jag sörsöker säga: En helt fantastisk resa!
Dags för cykel- och vårpepp!
Har skaffat mig en hjälm också, så nu är det bara att cykla mer än nånsin!
"Before my eyes, the world unfolds, yeah, I don't know if I have gained or lost control"
Jag vet inte om det beror på att jag läser om Harry Potter böckerna, att jag hänger på bloggen igen, om det är för att jag slog på Chirpings nya EP häromdagen och Calles röst plötsligt fyllde lägenheten, att jag och Cicci skypeat precis, eller att jag helt enkelt, helt plötsligt haft tid att tänka, men har tänkt en hel massa på Sollentunalivet. Högstadiet och Rudbeck. 523 på morgonen, 697 hem från centralen. Av nån anledning betyder bussnummer så mycket för mig och den tiden. Som att de symboliserar olika perioder, vad vi gjorde och hur vi rörde oss. Alla åren jag alltid höll tummarna för att rätt person skulle hoppa på vid Drotsvägen. Alla nätter vi dansade lite extra för att nattbussen skulle börja gå. Alla tåg mot Väsby. Kyrkan och att bli skjutsad hem via Sportvägen.
Vad hade blivit om jag hade stannat kvar? Vad jag hade gjort om jag inte gjort Gotland, Stuvsta, Göteborg? Vad har hänt med alla andra, dom jag såg varje dag hela min uppväxt och sen bara liksom aldrig ser mer? Vilka är kvar och hur lever en i Sollentuna som 24:a åring?
Kanske har det lite att göra med, att jag står inför en förändring nu också. Står och väntar på nästa kapitel och det känns lite som att VAD SOM HELST skulle kunna bli. Och vad sjutton gör jag om det är Sollentuna kommun som ringer och tackar ja?!
jamen det kanske är en styrka att kunna erkänna vad en är lite sämre på?
- Har du några svagheter?
(har nån slags telefonskräck som innehåller elementen att svara, ringa, smsa, tala in röstmeddelanden,
verkar sakna förmågan att planera långt i förväg,
inbillar mig gång på gång att mina vänner nog egentligen hellre umgås med andra,
ser inte att det är stökigt förän någon påpekar det,
när jag blir arg börjar jag gråta, när jag blir hungrig börjar jag gråta, när jag ska göra något nytt blir jag så nervös att jag inte kan prata,
jag har en komplicerad relation till snoozeknappen,
samlar in hårstrån jag tappat och gör små bollar av dem på automatik,
ibland låter jag bli att öppna posten, ibland får jag för mig att jag är dödssjuk, ibland glömmer jag bort att kolla mobilen på en hel dag.
Och. Jag verkar ha en förbannelse över mig som ser till att jag tappar bort mina värdesaker hela tiden,
- men också omgiven av goda krafter som ser till att det mesta hittar tillbaka till mig, ibland innan jag ens insett att jag tappat bort grejerna.)
- Jaamenjo, det skulle väl vara att jag tycker det är svårt att tacka nej till sötsaker :).
