Midsommarafton i Hagaparken



Kvällsuppdrag i blåbärssnåren



Emil Jensen under eken en parkteaterkväll med Victor



Födelsedagsmiddag hos Cammomilla



Mysimys i sittbrunnen med illebror och lillkusinen en mulen skärgårdskväll



Håkan Hellström gästade på Allsång



Klassisk kvällsrodd eller bara sammarbetsövning ett A...



Regndans på Taket



Efterrättsbak a la vinbärspaj



Inte bästa sikten, men helt klart bästa bordet! Allsång.



Och jag börjar väl inse att fastän jag nästan allttid pratar jobb - finns det tid för fritid med. Och som tur är är ju kvällarna långa i detta avlånga land, så många fina stunder blir det. Och om det sen handlar om att få krypa ner i en soffa bredvid någon man tycker om eller skåla tillsammans med bästa vännerna, äta gott eller få höra lite underbar livemusik spelar inte så stor roll.
Ärligt talat, finns det nägot som är bättre än en sommarkväll i fina vänners sällskap?

Hur mycket ska man lyssna på frida som var och hur mycket på frida som är? Och med facit i hand, skulle frida som var ha tyckt annorlunda?

Jag är nog förståndslös. Och tillsammans med det där hjärtat som envist vill tro på en bättre värld så kraschar tårkanalen. Vad händer i världen?

Vaknar till morgonradion som pratar om häktning.
Läser tidningen att vårt grannland "förlorat sin oskuld."

Och jag får inte ihop det. Ser på bilder. Förstår inte.

Radion uppmanar till att visa kärlek, de säger att det är dags att vända på allt, visa vad för slags värld man vill leva i och gör något för den.

"om en människa kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans"

Det står i tidningen om en tysk hjälte som kastat sig i sin båt och fiskat upp ungdomarna som kom simmande från Utöya. Han bröt ihop när han kom hem och var tvungen att återvända till campingplatsen där han och hans fru la ut rosor för alla oskyldiga offer.

Klockan tolv idag samlades hela Norge i en tyst minut och klockan tolv gick jag ett tyst varv kring kvarteret, barfota och i röd, blåvitt linne. För vad mer kan jag göra?

Vet inte ens om jag orkar förstå.

Och. Någonstans i Sydfrankrike bor en frånvarande pappa som säger till expressen att han tycker hans son borde tagit sitt eget liv när han ändå höll på.

Max har sina flaggor hissade på halvstång. Som så många andra flaggor jorden om.

Och utanför går bussen som vanligt, fönster behövs tvättas och Erik Amarillo är ämne i radion nu. Han säger att han gillar inte att slösa energi på att bli arg, för då orkar man inte vara glad. Men då pratar de om paparazzis och inte om oskyldiga människor som blivit dödade.

Och utanför i världen händer andra ofattbara händelser. Det viskar en röst i bakhuvudet. Men nu går tankarna till Norge. Norge, Norge, Norge. Jag önskar jag kunde komma på något att göra.

För jag har hittat SVTplay-versionen av Sven-Bertil, Lill Lindfors och Håkan Hellströms Taubekonsert på Gröna Lund. Och tycker väl såhär; det här borde alla se! (note: är det Staffan Stadell som dyker upp i rutan under möte i monsun?). Och visst är det så att Taube är Taube och Hellström är Hellström - men att blanda känns inte helt fel heller. Lite som att återuppleva Tango till Taube, liite så.

Litteraturvetenskap på SU eller retorik på Södertörn - DET är frågan.
(jag kom in!)

Någonstans hjärntvättade någon mig.
Lyckan när Institutet startar. Sorgen när man redan hört avsnittet.
Det absoluta beroendet, måste ha dem på i bakgrunden.
Spelar ingen roll vem av dem som pratar.
Fast jag förstår inte hur det kan heta "Christer i P3" när de som pratar heter Rebecka och Johannes?
Sitter och skrattar här för mig själv. Har svårt att lämna rummet för då missar man.

Och de spelar bra musik.

...mulen dag. Gör mitt bästa av situationen och njuter av hallon och vinbär från trädgården, med lite vattenmelon till också.

Fick någongång höra av, kan det ha varit min syster, att man behövde fem kramar om dagen för att må bra. Minns att jag direkt blev orolig och började undersöka hur många kramar jag fick egentligen, började leva safe och proppsa på mina vänner att man kramar när man ses och när man skiljs och resten fick jag lösa in hos mamma och pappa. Fem små kramar, fem stora. Fem. Varför just fem? Varför räkna kramar. Varför betyder det så mycket att få hålla om någon och bli omhållen? Hamnade på oranstående youtubeklipp och blev alldeles rörd av att se dem kramas där uppe på bilden och ville väl framförallt ge en eloge till Maria och hennes vänner som dragit igång det i Stockholm och uppmuntra, uppskatta kramandet.