Jag vet inte om det beror på att jag läser om Harry Potter böckerna, att jag hänger på bloggen igen, om det är för att jag slog på Chirpings nya EP häromdagen och Calles röst plötsligt fyllde lägenheten, att jag och Cicci skypeat precis, eller att jag helt enkelt, helt plötsligt haft tid att tänka, men har tänkt en hel massa på Sollentunalivet. Högstadiet och Rudbeck. 523 på morgonen, 697 hem från centralen. Av nån anledning betyder bussnummer så mycket för mig och den tiden. Som att de symboliserar olika perioder, vad vi gjorde och hur vi rörde oss. Alla åren jag alltid höll tummarna för att rätt person skulle hoppa på vid Drotsvägen. Alla nätter vi dansade lite extra för att nattbussen skulle börja gå. Alla tåg mot Väsby. Kyrkan och att bli skjutsad hem via Sportvägen.

 

Vad hade blivit om jag hade stannat kvar? Vad jag hade gjort om jag inte gjort Gotland, Stuvsta, Göteborg? Vad har hänt med alla andra, dom jag såg varje dag hela min uppväxt och sen bara liksom aldrig ser mer? Vilka är kvar och hur lever en i Sollentuna som 24:a åring?

 

Kanske har det lite att göra med, att jag står inför en förändring nu också. Står och väntar på nästa kapitel och det känns lite som att VAD SOM HELST skulle kunna bli. Och vad sjutton gör jag om det är Sollentuna kommun som ringer och tackar ja?!