Jag gillar matteprov på det sättet att man får lite lugn och ro. Speciellt i aulan. Det känns som man är ensam, helt uppslukad av provet. Färgpennorna ligger spridda som ett bombnedslag och ett dussin ark ligger huller om buller. Och det är nästan helt tyst. Raggsockorna lyser rött och man sitter uppkurad på sina två stolar och har en hel meter bord till sitt egna befogade. Det är Du och Dina tankar. En inre frid sprider sig i kroppen när man är så djupt fokusrad. När man sitter där, vrider och vänder på alla problem, blir man inte stressad utan man bara är. Och när man kommer fram till att man inte vet vad sjutton man håller på med kan man bara le och fråga sig ”om jag visste svaret på det här, skulle jag vara lyckligare?” (och svaret är alltid nej.)
   Det är nog det jag kommer sakna mest med matten för med fysikproven är det inte samma sak. Jag har inte funnit samma lugn när det kommer till den. Inte samma iq-befriade synsätt. Jag har fortfarande prestationsångest över den – men inte över matten. Den är så mycket mig nu.