Idag hade jag min sista lektion i matte för resterande del av min gymnasietid. Allt som återstår är ett fyra timmars kursprov som jag nästan ser fram emot. Varför är ett mysterium.

Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är at jag är kluven. Ambivalent. Kurfuffled. Tänk alla de gånger jag skrikit åt matten. Väst åt den. Gråtit över den. Mått psykiskt illa över den. Storgråtit över den. Kastat boken i väggen. Tittat på fiskar bara för att få lite sinnesfrid. Känt mig som IQ fågelmås p.g.a. den. Fått raseriutbrott över den. Legat på golvet och bara tittat på den. Fått huvudvärk p.g.a. den.
   Men tänk över alla de gånger när jag skrattat över den. Mått bra över den. Känt mig smart över den. Lyckan att klara ett matte tal eller få bra på ett matteprov är egentligen en av de största lyckorus jag känt. Alla sånger jag sjungit om den. Alla ord jag lärt mig tack vare den. Allt jag lärt om mig själv tack vare den. Alla små trudelutter jag uttrat när den gått bra. Om jag levde i HarryPottervärld skulle min Patronus framkallas av minnet när jag såg mitt matte D betyg i somras.

Alltså måste matten ha en stor del av mitt liv. Den måste vara en stor del av mig. Annars skulle den inte kunna förgöra mig så mycket. Annars skulle den inte kunna bygga upp mig så mycket.

För ett halvår sen skulle jag aldrig kunnat tro att jag skulle känna såhär. Då var jag bara bitter. Men det är jag inte mer. Därför ska jag avsluta det här inlägget med ett litet stycke ur dramat jag skrev i våras som ett minne från den dåliga tiden och snart, Kära matte, ses vi igen på Universitet. By for now

” Du vet att Hjalmar är den enda jag kan räkna med.
Du vet att utan honom kommer mitt liv att förgås.
Du spelar på höga kort.


Och jag kommer aldrig att kunna fly.



Du har mig fast inuti din periferi.”