Precis som knopparna som långsamt börjar dyka upp där utanför fönstret har mannen på bilden fått en plats i mitt liv igen. Håkan Hellström har varit mitt liv i musikväg sen sjuan-åttan men med en paus varje år. Hans musik funkar inte på vintern. Då tänker jag att nej, nu har jag nog tröttnat på de där... Dock slår det aldrig fel, en vårdag sitter man där och skrålar till samma gamla känslosamma låtar (hur mycket han än snor från morrissey och co).
Igår var den vårdagen. Igår fick han äran att inträda som skrivbordsbakgrund.
Så glad vår allihopa!