Jag insåg att ett sabbatsår inte handlar om att jobba heltid 60h i veckan. Att man kanske ska ta igen sig om man pluggat sönder i tre år.

Man behöver inte gå upp sju, äta en galet nyttig frukost, träna 6gånger i veckan, lära sig spanskafranskathailändska, plugga en extra kurs i matte på nätet, ha ett heltidsjobb som man egentligen inte tycker om.

Man är inte misslyckad för att man inte har varje dag supertrippelbokad. Man är inte misslyckad om man sover till tio för att sedan äta glass till frukost och djupdyka i skönlitterära böcker och fotoalbum. Man får säga nej, jag vill inte jobba idag, jag vill fota och umgås med dem jag älskar att vara med. 

Så jag ska trotsa ångesten i magen som skriker "måstemåstemåste annars är du misslyckad". Visst, jag tänker inte lägga av helt, vi vet alla att jag läser om utbildningar och jobbar lite här lite där och våndas lite över högskoleprovet och framtiden ändå, men i ett år ska jag göra mer vad jag faktiskt vill. Go with the flow. Ung bara en gång?

Har jag övertygat mig själv med den här texten? 
Inte helt. ångesten lär komma om ett par timmar. Och jag lär flippa om jag har en tom ruta i min kalender. Men Gita hade en väldigt relevant poäng i sin predikan idag. Vad hindrar mig från frihet - jo, duktighetskomplex. 

Jag ska bannemig lära mig att inte få panik bara för alla andra är smarta nog att kunna plugga civilingenjör. Eller fantastiska nog att alltid lyckas. Eller modiga nog för att leva efter filosofin "det löser sig." De är numera mina absoluta förebilder.  Och de ska påminna mig om att om man är ärlig mot sig själv är man lycklig.

 
 
Dessutom - en bild som den här gör mig lyckligare än 27 hp fysik.