Igår på gubbskivan krockade Karin, Cicci och jag med Hoggan. Jag vet inte vad det var som fick igång oss men helt plötsligt stod vi och pratade om allt sjukt vi gjorde i ettan. Skrev Bulle i varandras nackar, kladdade i svenskablocket, drömde om kemilärare, och fick våra huvuden inklistrade på små djur. Gjorde levande pyramider på skolgården och gick till badberget på hålet och badade innan franska prov.
Det är läskigt hur längesen det känns. Hur annorlunda allt är. Hur annorlunda jag var. Som vanligt trodde jag jag var stor, men som vanligt tycker jag nu när jag är äldre att jag var liten.
Jag blev riktigt kär också. I ettan. Och hittade riktigt bra vänner. Bakade riktigt mycket. Började fira Fridas jul och skakade hand med både grabbarna i Mando Diao och Håkan Hellström. Köpte mitt första gymkort och började springa ordentligt. Blev av med tandställningen. Och varje morgon åkte jag buss med Simon.
År 2008. Året när Björn Gustafsson var vår gud och allra mest älskad av Ida. Och fanns det ett youtubeklipp som vi inte sett.
Jag undrar om det hade fortsatt i den här stilen om K aldrig åkt till Frankrike? Det frågade vi oss igår kväll också. Vem vet vad som hänt.

Sen kom tvåan. Karin försvann som sagt. Och började gråta varje gång det låg ett brev från henne i brevlådan. Men det sjukaste är att det första jag tänker på när någon nämner tvåan är matte CD. Kursen då Bratel blev Skorpan och Cammo blev mer än den roliga tjejen från kyrkan och vi började äta lunch tillsammans och sen snabbt var hon en av oss. Vi fick Johan och Cicci att gå Alpha och lärde känna Moa och Sara. Jag hade precis träffat Benjamin och vi levde det klassiska parlivet och det var så fint. Att ödsla dagar sjungande vid ett piano har aldrig varit så magiskt som vi hade det. Sprang runt på en hel massa udda spelningar med honom. Drömde om nått större men var fast i skolan. Läste världen underbaraste bild 150 p med Monica, läraren som fortfarande står för hatkärlek. Har aldrig lärt mig så mycket som jag gjorde då (och att måla är jag).
Jag höll tal på svenska C om varför man skulle vara vegetarian och övertalade mig själv.
Tvåan var ett mognadsår. Vad nu det betyder. Jag växte inte en enda centimeter på längden med flera decimeter i trygghet och självkänsla. Alltid fullt upp men jag minns inte riktigt vad jag hade för mig. Minns fysiken med N. Och all ångest. Minns våra underbara luncher som alltid slutade med att någon började gegga i maten. Minns kittelfjäll och utöresan. Minns att vi cyklade och sjöng Johnny Cash i en uppförsbacke och jag kände mig lycklig.

Och nu är också trean slut. Trean är över. Trean med NT-show och jag stod på scenen och blev erbjuden att få dansa längst fram - för mitt leende. Trean med fysik B och världens tjockaste fysikpärm och jag gick helt ärligt på varenda lektion. Trean med Litterär gestalting, kursen som förändrat mitt liv. Inte bara lärde jag känna Emelie utan också fick jag en spark i baken och mod att våga söka skrivarlinje (jag hade aldrig gjort det om det inte vore för den kursen) och nu ska jag till Gotland. Trean när Johan och Olle lämnade oss för världen långt borta och Karin kom hem igen och hösten som jag slutade prata med N och gjorde slut med B och börjde passa lilla A.
Vad är det som gör oss till de vi är? Vad i mig gör mig till Frida?
Trean med en massa skivor och sena nätter. Onödiga bråk och många långa telefonsamtal. Jenny åkte till australien och vi blev en familj på fyra. Och sen kom hon hem igen. Har hunnit med att ränna på en hel del spelningar med osignade band också. Och missat e hel del bussar. Det finns så galet mycket galet jag gjort i år, både för första och för sista gången!

"Det är sista gången vi gör det här" har varit min standardfras senaste veckan och jag vet att i alla fall Cammo är lite trött på det där tjatet. Men nu är allt över och det är sista gången jag kommer kunna säga att jag gör något för sista gången (relaterat till rudbeck i alla fall, mer än så kan jag inte lova). Och jag är både glad och ledsen att det är så. Jätteglad men kommer sakna Rudbeck för Rudbeck har varit mitt hem...
Jaja, lovade Love ett långt inlägg igår på fyllan och nu är det här. Tur för er att det är frivilligt hur mycket man ska läsa. Tre år är hur som helst en lång tid men med facit (och betyg) i hand är jag otroligt nöjd att jag valde Rudbeck trots att jag kunde komma in i stort sett vart som helst. Absolut ingen bortslösad tid.
Nörden i Frida säger tack och hej. Kanske möts vi på pendeltåget?