music maestro. Det här är skivornas höst. Satt igår kväll och hörde för första gångn lite av håkans nya skiva 2 steg från paradise för Ted är rebell och laddar ner. Och vi sammanfattade något fint när vi satt där. Typ att man aldrig gillar en skiva riktigt lika mycket som de förra, för de ska alltid hålla på och ha hittat nya sounds och konstiga grejer. Men man slutar inte lyssna och alltid, alltid kommer man på sig själv med att älska den. Helt och fullt. Helt plötsligt utan man förstår hur det gick till. Så är det banne mig med varenda Håkan skiva i alla fall. Därför var igår kväll ett stort ögonblick. Och jag erkänner helt öppet att jag inte fattar så mycket alls av det jag hörde.
Sen finns det de skivorna som när man hör dem första gången låter som man vill att de ska låta. De skivorna är underbara på en gång. Men svalnar. Håller några månader tills man råkat lyssna sönder dem. Och de är bra de också, på sitt sätt. Men håller inte hela livet.

Parken har också släppt nytt. Och det är massa textrader som talar rakt in i hjärtat.
Belle and Sebastians nya går bara att lyssna på om man har premium på Spoty.
Säkert har jag redan tjatat sönder om hur bra den är.
Simon Norrsveden hade något nytt också. Åh.
Det är en bra skivhöst i år.