Om att gå på bio ensam. Har ni någon gång övervägt det?
I fredags hade jag fyra timmar ensam i visby från att affärerna stängt och Linus åkt hem till internatet tills Victor skulle komma med färjan. Ensam en fredagskväll och lite tack vare Linus brorsa gick jag förbi bion och insåg att I rymden finns inga känslor var en av kvällens filmer. Att det skulle starta 20.45 och sluta 22.20. Att jag skulle slippa gå omkring i mörkret eller slå mig ner på en pub. Själv.
Att gå på bio ensam är en sån där klysha jag tänkt att jag borde prova någon gång och erkänn egentligen, hur socialt är det att gå på bio, folk störs bara av prassel i en godispåse. Man slipper vilja viska lite med kompisen. Man kan helt fokusera på filmen. Jag gillade det. Och jag fnyser lite åt mig själv för när jag stod där i kassan och skulle välja plats öveervägde jag seriöst att ta en plats på kanten istället för den i mitten bara för att jag inte gick med någon. Vad är det för fånerier? Vad är det som gör att man (jag) tänkte så? En sjukt bra film var det också, kan vara bidragande till den positiva känslan. Feelgood känslan bara bubblade i magen när jag gick därifrån.