Tiden flyger iväg (det är nästan så jag börjar fundera på om det inte är tidens normaltillstånd) och idag tar jag hand om en febrig pojke som behagade att bli sjuk samtidigt som han kom hit. Känns lite elakt tycker jag men han är rätt söt när han sover. Den här veckan har varit fullbokad med spektakel, så det är väl inte mer än rätt att jag börjar ta igen allt jag inte orkat ta tag i innan jag blir smittad. Eller läser den där boken som vi fick i uppgift att läsa över helgen, eller skriver på det där långa projektet som borde vara runt 30 sidor om två veckor. Det finns alltid grejor att göra. Hur vet man vad som i slutändan är viktigast? Kanske dags att sluta klaga och bara vara glad?

(inte min dator cammo, signaturen laddas upp så fort jag får igång den)