Idag när jag åkte pendeln mot flemingsberg steg en pappa och två barn, en åtta-nio årig tjej och en tre-fyra årig pojk, ombord och satte sig vid mig. Jag satt febrilt och skrev stödord och gick igenom memoriafasen till mitt tal på ett nästan ovärdigt sätt och bredvid mig... Jag känner att det här kommer att misslyckas. Men det är värt ett försök. Eller. Det var så himla fin stämning mellan de tre. Hon hade halloweenglosor som hon såg till att pappan kunde medan lilla pojken fick lära sig öppna ett klubbpapper själv och halva resan var han nöjd med att få hålla i en stängd pringlesburk. Sen hann de kasta sig på varanda, leka charader, gå igenom sveriges alla landskap, viska hemligheter och lyckades värma hela mitt hjärta.

Sen när jag åkte hem och alla kursare hunnit kliva av råkade jag överhöra ett annat samtal. Det var som ett utdrag ur en film trodde nästan det tills jag fick syn på de som pratade. Vid dörrarna, den ene på tåget den andra på perrongen stod två äldre herrar i rock och basker och talade med varandra på brittisk engelska. Nu har jag såklart inte minne att återge exakt så man kan ju undra varför jag ens började. Nåja. Den ene sa "my father always told me to give my real friends a firm handshake, but the last thing I want to is to hurt your hand. But I want to thank you for today"
Ja, de praktiskt taget öste vänligheter över varandra på ett nästan helt sjukt övervänligt sätt, men det lät bara äkta.

Poäng: främlingar på tåget räddade dagen