Jag äger en cykel som är mig så kär att jag dragit skämt som "vem behöver en man, när man har en cykel..." En fin vit cykel i dammodell och senast idag (och innan det igår) vart jag tvungen och brista ut i: JAG ÄLSKAR MIN CYKEL!!! både för syster, vän och mamma. Ett "jag behöver inte körkort så länge jag kan cykla" motto bor i mig.

och nu, idag, inte nog med att intensivkursen i dalarna blir uppskjuten så nr jag kom till stuvsta station så låg bara mitt ruttna lilla blåa lås kvar, avknippsat på stationen. Och där stod jag, mållös och tittade på det, tog upp det och gick hem.

ARRGGHHHHHHHH!!!
(den sista resan gick i alla fall rekordsnabbt som i fyra min till stationen och ja, jag saknar den redan, därav blogginlägget fast jag inte har tid)

(tröstäter godis)



(hoppas tjuven sätter sig på sadeln och blir blöt mwohhahahahahahaha)
(hoppas hen försöker handbromsa i en brant nedförsbacke innan hen inser att den inte funkar och slår sig, hårt)
(hoppas jag får den tillbaka)