"Ingen är så sårbar som den älskande. Ingen kan falla så illa som den som befinner sig högst upp. Den ensammes trygghet är att han inte kan svikas. Den som ingenting äger, kan ingenting berövas."

Läst precis det där, innan L dunsade ner framför mig på sätet mitt emot och glatt började prata om hur hon och hennes K skulle ha det ikväll. Jaha? Ikväll? Ikväll?
Juste. Jaaaaa. Juste ja. Alla Hjärtans Dag var det ju.

Sen åkte vi och jobbde som vanligt. Sen ansikktsmålade vi och sist åkte jag hem som vanligt. Fick syn på boken igen. Klara papper är ett måste av Peter Pohl. Tänkte på de där meningarna.

I lite bittrare delar av mig manar ett JAAA, som vill hålla med. För jag är just nu trött på kärlek. Allra mest den konsumerande sorten.

I andra, lite hoppfullare delar viskar ett: men!!!
Mot Micke när han resonerar som ovan. Ett MEN fyllt av famlij, vänner, sambosar, harry potter och hjärtan i trappen, choklad och skratt och stundande linnköpingsresor. Egentligen en hel lista som aldrig verkar sluta.

Och jag anar. Om än vagt. Att ett, kärlek är mer än gelehallon. Att två, jag redan finns där högt uppe, älskande, hur jag än försöker ta mig till.

Slut. Innan det blir klyshigt!!