"en dag står vi över februari du och jag"
Så sjunger Winnerbäck här i min stereo. Sitter och tänker på det. Hur går det till att stå över? Får man en månads paus från hela etablisimanget och bara en stund att ta vara på sig själv långt borta från iskalla minusgrader, mörker och framtidsångest? I så fall kanske jag vill vara med honom, Lars, och stå över lite. Men annars, att bara vakna och så är det mars vet jag inte om jag går med på.
Det är den tredje idag, så så mycket februari har det väl inte hunnit vara än, men ni kanske förstår ändå. De tre senaste dagarna har varit snorkalla nog för en livstid och anledning nog till något-annat-önskandet. När man liksom tillochmed fryser sönder INOMHUS under filtar och dubbla tröjor (nu undviker jag att berätta att det här kan bero på att jag är helt nyvaken eftersom jag somade i soffan och sovit bort de senaste en till två timmarna från att jag kom hem efter att ha följt Johan till stationen, men alltså. Det var en helt sjuk frossa).

Men, med tanke på att dagar är så mycket med än väder. Att den idag innehöll just ett besök från en kär kär vän och ett sconesbak fullt av bra prat, skratt, minnen och framtid så väger det väl upp det här förbannade vädret. Tänker mig att tillochmed att klappa om granndamens små lurviga monster till hundar gör dagen värd. Och då är klockan inte ens fem och en fredagskväll ligger framför som ett oskrivet blad.