Är januari en väntans månad? En lediga dagar som försvinner iväg eller är det mitt sätt att leva som gör att det blir så? Är det solen som aldrig riktigt når in genom de dubbla fönsterna som bidrar eller bara bristen på riktigt äkta engagemang? Oavsett, hursom, så fortsätter den dyka upp, januari alltså, år efter år, alltid lika lång, lika mörk, precis som vissa låtar. Hur vemodiga de än är så går det inte att leva vidare utan dem. Moto Boy har gjort en sån låt. Young Love kallar han den. Och den går på repeat här hos mig nu, som den fått göra så många gånger, så många perioder, förut.

And I know, the yearning will always remain
And I know I'll always be asking for more and it wont let me go

Tur att vi har Harry Potter att fylla tiden med. Tur att Karin kommer på besök ikväll. Fint att jag gått och blivit barnvakt igen till världens charmigaste litte knatte. "Frida... jag älskar inte ris!" "Men vi har ju majs ockå" "Majs?! Jag älskar majs!!"