Den här helgen fick vi besök i kojektivet. så mycket besök att det ekar här inne nu bland alla sovsäckar, luftmadrasser och utplacerade glas för det känns så... tomt.
Skrivarna var här  (nåja, inte alla, men nästan) och det var så fint, så fint. Och nu är jag så trött, så trött så som en lätt blir den där dagen efter. Men sitter här med ett leende på läpparna och tänker att det är något helt magiskt med er allihopa och att jag tycker om er så otroligt mycket. Och det gör ingenting att nacken gör ont, magen klagar och huvudet somnar för bara jag tänker lite på er så blir allt bra. Himmel om jobbhelger försvann lika fort som denna... Himmel om jag visste när jag fick träffa er igen. Himmel vad ni är bäst.