det är konstigt vilket samhälle vi lever i. hur lite som egentligen krävs för att en ska vara helt avspärrad. valborg firades på en bakgård i spånga, med en grill och goa vänner och jordens sötaste hund. hummus, mozarella och öl. skratt, skämt och den där eviga framtiden som alltid ska finnas där.
klockan 01.04 gick sista tåget som kunde ta mig hela vägen hem. och jag drog ett allvarligt skämt om hur jag varenda gång jag kommer fram till pendelstationen inbillar mig att jag glömt min plånbok.
sånt ska man inte sämta om. den var försvunnen.
det är en konstig känsla att inse att oj hej hjälp, jag har inga pengar, inget busskort och min mobil har laddat ur. så jag gick med hem till johan igen för att leta rätt på den och låna hans soffa för natten. på johans 19 kvadrat fanns ingen enda litet spår av någon plånka. det är konstigt att ens fundera på att tappa bort något på 19 kvadrat.
jag letade i soppåsen.
johans internet hade slutat fungera.
och det är väl här någonstans som jag borde fått panik. istället skrattade vi. pratade om materielalism och idealister. och om allt allt allt som nog inte rörde plånböcker. och morgonen efter tog vi sovmorgon och solen sken när vi gick ut och allt var nog allmänt bra, bäst. fast att allt praktiskt bra, nödvändigt jag ägt var försvunnet eller oandvändbart.
har alltid anat att en dag ska jag tappa bort något på riktigt, syster klant som jag är. men att tajma in det på en röd dag gjorde det lite extra jobbigt. eller tja, polisanmälan kan göras via internet har jag lärt mig.
det är konstigt, med tanke på samhället vi bor i, att jag aldrig fick riktigt panik. kanske lärde jag mig tillochmed något, vilken typ av välbehag som väget tyngst. tillexempel. sol som sken så varmt.


surt bara att jag hade så förbannat mycket kontanter i den.