Det var i mars eller april, sådär strax efter påsk, Fjällen va med och klättrade och det va säkert första gången C hängde på också. På klätterlabbet finns, framför den gröna väggen, något som jag tror kallas en strap line uppspänd (ett sånt där ord jag mumlar fram eller helt enkelt kallar "gå på lina" för det är precis vad det är). En bred lina. Vi gick nyfikna ditåt när underarmarna börjat kännas lite väl mycket, jag med viss mått av tveksamhet. Fjällen sa att hon haft en sån på sin folkhögskola och visade att hon kunde gå lite.

Vi andra stödde oss. Höll i varandra. Vajjade med benen. Trillade. Trillade. Trillade.

Sen satte envisheten i.

- Till sommaren ska vi kunna det här! Sa jag till Fritte, eller om de va tvärtom. Till sommaren.

 

Idag är det sommar, sista gången jag varit där innan jag skriver läsårets sista tenta. Inte tusan klarade jag att gå hela den där sabla linan, men flera meter blev det visst, och för en som lärde sig gå vid 15 månader får väl vara stolt över det. Och för C gick det banne mig hela vägen (hela linan, hehe).

 

Sen gick vi hem. Då bajsade en fågel på mig, sådär som jag trodde folk bara hittade på att de kunde göra. Bajs bajs bajs. Det var en fin kväll ändå.