Jag är rädd för nöjda människor. Nej, det blev fel. Jag är rädd för människor som nöjer sig med allt som nästan är bra. Jag är rädd för människor som är med och kämpar, men som blir stolta och bestämmer sig för att "ah, det duger nog såhär" sådär innan de hunnit i mål. Jag är rädd att en gång bli så. Jag är rädd att jag ibland är så. Fast jag inte vill.

Jag blir rädd när jag hör människor om och om igen säga att "Sverige är världens mest jämställda land - vi borde inte klaga - vi har kommit långt" för det är just precis en sån inställning som gör att inget händer(tillsammans med lite ännu värre förtryckande inställningar såklart). Det är tydligen en långsam process det här med jämställdhet. Jag tittar på Fittism - min kamp och svär framför tv:n och vill kunna knäppa med fingrarna så vips så tjänar män och kvinnor lika mycket, vips så försvinner mäns våld mot kvinnor, vips, knäppetiknäpp. Jag skulle spring ut i bar överkropp runt i hela Göteborg och knäppa fingrarna om det räckte för representativitetens skull, men kvinnor ska visst inte visa brösten. Jag skulle börja mumsa i mig proteinpulver om det gav mig muskler nog att kunna banka in nått vett i skallen på världen, men jag kommer aldrig i hela mitt liv dra på mig en anti--våldtäckt trosa.

Jag vet inte helt vad poängen är - förutom att jag vill säga emot Belinda Ohlsson, Paulo Roberto och Eva Bratt Wahlström när det säger att feminismen inte gör något vettigt. Men dom lyckas alla belysa ett problem vi verkligen har i Sverige, det faktum att miljoner kan kläcka ur sig "jag är inte feminist, men för jämställdhet".

Det är ett giganstiskt problem om inte alla känner sig välkomna i feminismen - för som jag förstått det så är det just precis feminister som slåss och kämpar för att alla ska med och den kampen borde egentligen inte vara ett partis kamp utan borde finnas som grund i alla partiers kamp om det land vi lever i ska kallas demokrati. ÅTMINSTÅNDE LIKSOM "vi försöker göra landet mer jämställd" jämfört med anti-abort motioner.

Men nu är det som det är och jag är rädd, förbannad och kan inte knäppa magiskt med fingrar.
Får väl fundera ut något annat, nått inte lika provokativt som ett pronomen utan något lite roligt, satiriskt

har någon nån ide så är jag med

så länge kan jag ju rekommendera gudruns home-party