Sensommaren och värmen är här, den kom sent i år. Kanske blev den också chockad över hur fort juni, juli, augusti flög förbi?

Har insett att jag är dålig på att uppskatta vad jag har. Jag stöter och blöter och drömmer om att göra mer, få mer, lyckas bättre. Skriver listor med planer som är helt omöjliga att klara av. Är tillexempel lite besviken över att det inte blev någon resa utomlands i sommar, att jag inte hann vara mer i Stockholm, att jag fortfarande inte har ett heltidsjobb. Alla vänner jag inte hunnit träffa.

 

Men. Utgångsläget va svårt. Som vikarie är det ju nästan helt omöjligt att planera utan att tanken slår en att "tänk om jag skulle kunna få jobba om jag håller mig hemma?!". Slår jag ihop mina timmar har jag nog aldrig jobbat så mycket en sommar som denna, och mittemellan resor Göteborg-frederikshavn och Kiel finns så många stunder som varit fantastiska. Blev tvungen att göra denna lista för att inte glömma bort dem.  

 

Att ta på sig sjömansklänningen och ha en blijett till årets konsert på Ullevi.

 

 Att gå ut på däck för att ta lite luft och se solen gå ner över skörgården.

 

Att gå till tågstationen och se världens bästa Cicci gå av tåget.

 

Det hysteriaska skrattet vi skrattade, tappra, iklädda lisebergsponcho efter sista inbromsningen i Helix när en vet att en överlevt.

 

 

Att gå den långa vägen hem på midsommarafton.

Att ta med en kudde upp till soldäcket när vi kommit fram till ett 35gradigt Kiel och lägga sig i solen och låtsas man är på semester.

 

Att ta med en kopp kaffe ut och sätta sig vid den orangea muren när solen bestämt sig för att titta fram. Titta på när Lois petar ner sniglar från väggen och bara va. 

 

 

Att komma hem till Sollentuna och låta pappa sitta i baksätet.

 

Att sitta på uteverandan och äta champagnesorbet på finnhamns krog.

 

Att cykla och bada i september.