Hej bloggen. Vet ni vad? Idag så kom vår nya bil hem. De ni! Och om jag visste vad det var för någon skulle jag skriva det här. Den är vit och har tyska gener, de räcker för mig... Dessutom så drar den väldigt snålt med disel. Miljövänlig, Eller i alla fall mindre omiljövänlig.



Pappa var glad när han kom hem, till och med så välvilligt inställd att han, utan att jag ens behöve föreslå något, undrade om jag ville provköra ett varv runt kvarteret.
Det blev en spännande tur. Är man van vid vår gamla bettan, där man måste använda hela sin kraft för att växla och trampa ganska ordentligt på gaspedalen för att det ska hända något överhuvudtaget så blev en sprillans ny bil en omställning.
Speciellt växlingen måste jag säga. Men också dragläget.
På edsviksvägen mötte vi en buss. Problemet var att någon optimist hade parkerat på gatan så antingen bussen eller jag skulle bli tvugna att väja. Eftersom jag fungerar efter "störst går först"-regeln så stannade jag.
På båda sidor stod det folk som väntade på bussen. Trodde att allting var under kontroll tills buss nummer ett kört förbi och jag skulle köra vidare men då hostade bilen till. Motorstopp efter motorstopp. Den gick inte att få igång. Det var som om ja va tillbaka till juli när jag körde första gången. Bara vänade på att nästa buss skulle komma dundrande och inte nog med det så stressar det lite när man vet att de står massa folk och kollar på en från trottoaren.
Vad gör man när bilen inte startar?! Ger upp och dunkar huvudet i ratten? Eller försöker och försöker tills man känner sig som en idiot?
Efter ett tag insåg pappa att trean var i istället för ettan. Det vara bara att rulla iväg.



Se upp för dårarna.