Tillbaka till idag.
Har hittat något spännande. Grävde bland mina gamla skolblock i jakt på ett som var halvfullt och vet ni vad jag hittade? Jo, ett gammalt skrivhäfte från 06/07. På den tiden jag tog mig tid att skriva dikter, noveller och liknande och faktiskt skrev för hand.
Lite som en andra dagbok. Jag tror inte att det bara är jag som tycker att dikter går så mycket lättare att skriva när man är ledsen, ensam, olycklig. Så ni kan ni kan ju ana att det inte är ett happyhappyhäfte jag har framför mig. Men samtidigt var det jättroligt att läsa allt för jag hade helt ärligt glömt bort att jag nånsin känt och tyckt som jag gjorde.
Tanken var inte alls att det här skule bli ett tyck synd om mig inlägg och inte heller något slags internt inlägg med mig själv. Ville mest dela med mig med någon.

Jag trodde oändligheten
var här.
Men den regnade bort

och allt som nu finns
är tårar