Så mumlande Anders Öberg en gång på de ökända matte D lektionerna förra året och här följer ett blogginlägg på det temat. Eller, vet inte alls om matte och Gud har så mycket med det här att göra men min nördighet har det...
Period tre har börjat och i och med det matte E. Vilket har fått mattetänket att vakna igång.
Nu kommer det, analysen.
Perioder, på rudbeck heter det perioder inte terminer. Eller det finns terminer också, men de har ingenting med att göra med scheman. En period är precis som i matten alltid lika lång och desutom går den upp och ned. I början sätter alla nya kurser igång och allt känns ganska kul. Det är långt kvar till allt vad kursprov och slutbetyg heter och man vet att man har hela kursen på sig att göra ett bra intryck.
Jag har kommit på mig själv med att tänka att "skolan, det här är ju riktigt kul", jag tror det är här jag befinner mig nu. Men på några veckor har allt nytt blivit vardag, grått, trist och vaanligt! Eformigt. Nollställt.
Och sen börjar proven komma. Allra helst samtidigt. Då går den fina kurvan nedåt och i takt med stressen går det down, down, down.
Tills någon kommer på, det är bara några veckor kvar! Allt vänder. När man håller på att förlora något "för alltid" blir det så mycket mer värdefullt, stämmer inte det?
Och på något konstigt sätt, när jag tänker tillbaka på kursen så är jag ganska nöjd med de flesta.
Och vad vill jag säga med det här? Eh, det var vad jag tänkte på nån tid med matteboken idag. Skulle vilja utveckla Öbergs uttalande och lägga till att troligtvis var även den som kom på Rudbecksystemet (har vi inte snott det från utlandet :P ) matematiker.
(skulle nog inte publicerat det här om jag inte lovat pappa ett inlägg om sinuskurvor och perioder)