det är söndagnatt. jag sitter i sängen i huset jag börjat kalla mitt. och det spelas ljuv musik av den där M. Ward och helgen är väl slut nu, men arbetsveckan har bara hunnit till mitt i.

 

tänker på de tre jag lämnade på restaurangen när jag stämplade ut, om de kommit hem än. tänker på den där känslan när beställningarna började gå in genom ena öra och gå ut genom ögon och mun i form av tårar och skratt.

en sjukt absurd känsla.

vet inte om det var därför de inte bad mig om att stanna kvar.

 

 

kanske är det bra att jag lärt känna någon som hela tiden verkar inställd på att göra tvärt om, som visar det finns fler sätt att tänka på

kanske väcker det bara min trotsighet