Bråk är som ett barnsligare uttryck för dividera
både inom matte och verkligheten

http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp

 Cissiquita övertalade mig att göra detta test. Och ja, det är lite freaky för det pin-pointade hela min personlighet. Man använder denna testtyp vid jobbintervjuer så lite sanning ligger det  it det.

Det finns en del som är rätt skeptiska till Earth hour som var i lördags. Argument: Världens ledare kommer inte att börja bry sig även fast en 1/6 av världens befolkning visar att de gör.
   Jag kan tro att det ligger en del sanning i detta. Jag tror inte alla världens ledare vaknade i söndags och tänkte ”oj, jösses. Till och med the Strip i Las Vegas släcktes. Vi borde göra något.” Men jag tror ändå att vissa frågor tar tid och man måste visa sitt stöd utåt under en längre period. Kvinnors rösträtt, svartas diskriminering i samhället och HBT-frågor har varit sådana processer genom historien.
   Earth Hour handlar inte om att spara energi i en timme (det gör vi genom att åka kollektivt, reducera vår köttkonsumtion och återvinna våra sopor) utan för att visa den vilja man har att förändra världens nuvarande och framtida läge.
Jag vet att om jag personligen ska leva ett liv som jag inte kan påverka eller till om med dö på grund av klimatförändringarna vill jag göra det med vetskapen om att jag i alla fall försökte hindra det från att ske. Försökte du?




Kungsan

Piff och Puff på klimatäventyr

Flashbacks till Köpenhamn

Pulling the plug

Alternativ belysning

Den här bilden är till dig Frida

(nästa år vill jag göra som i Sydafrika och spela fotboll med självlysande bollar. Frågan är bara hur vi ska skapa dem klimatsmart...)

I’ve just underestimated the advantages of looking like a damsel in distress

Idag var det som ingen undgått -25 grader ute. Det mitt herrskap är kallt. Men uppenbarligen finns det fortfarande människor som har på sig converse, tunna jeans och en tunn kofta. Vilket är helt okej om man tycker sånt är mysigt – men kom då inte och klaga på att det är kallt. Vi med insikt satte på oss – hur töntigt och otympligt det än må vara - täckbyxor över våra dubbla byxor för att stå ut med väntan på kommunal trafiken. Och varmmössor, dubbelvantar, halsduk och dunjacka. Och man behövde inte klaga så värst på att man fryser för det är en ganska behaglig temperatur inuti alla kläder.
     Så antingen sätt på er kläder eller lev med er klädstil och sluta klaga!

Det andra störelsemomentet är män. Och vissa kvinnor också. Inte alla, men de som är ute på vägarna och inte verkar förstå hur halt det är i detta klimat. De som verkar sakna ett och annat i skallen och utsätter andra för fara. De som kör egoistisk och endast bryr sig om att själv komma snabbar från punkt A till B. När det är det väglaget som det är ute – KÖR AMPASSAT. Hur kan de ha lyckas ta körkort om de missat detta? Man BEHÖVER INTE köra i hundraåttio på en femtioväg när det är halt och man måste HÅLLA AVSTÅNDET. Nog för att det är irriterande när det inte är halt ute att någon ligger med fronten i bakluckan men när de gör samma sak när bromssträckan är tjugo gånger längre är det LIVSFARLIGT. Jag blir så trött. Ryck deras körkort för de kan uppenbarligen inte behärska att köra i trafiken.

Imorgon börjar mitt nya projekt. I det följande tio dagarna ska jag detoxa. Nu ska jag bli pigg, fri från sockerberoende och bli av med onödiga gifter som ansamlats i min kropp.  Här är vad som ska följas den närmsta tiden ifall någon annan också blir nyfiken och vill prova:


Drick mycket vatten, gärna med pressad citron, och gärna mellan måltiderna.
Drick örtte och grönt te istället för kaffe.
Ät tre måltider och några mellanmål.


Inget: Vitt mjöl, socker, sötsaker, lightprodukter, kakor, bakverk, glass, hel-halvfabrikat, potatis, pasta
Undvik: alkohol, kaffe, rökning, mjölkprodukter, salt
Ät: frukt, grönsaker, böner, nötter, fisk, tofu, kyckling, havregryn, quinoa, bulgur, linfrön, sojaprodukter, honung, rapsolja, baljväxter

Börja dagen med ett glas vatten med pressad citron.

Idag när jag åkte hem så satt det en gammal man framför mig. Han låg dubbelvikt av smärta och trötthet. Uppskattningsvis var han mellan 80 och döden. Tunn, senig med kalt huvud och kompresser på handen och armen, förmodligen för att skydda det hål som skapats av droppen. Han satt på 607 klockan sju en torsdag. Busschauffören kom bak och frågade vad han höll på med och hans sällskap, som satt på sätet snett framför, sa att han var sjuk. Till detta muttrar chauffören ”är han sjuk får han ju ta sjukbilen”.

Detta fick mig att tänka. 1) Vad är en sjukbil? 2) Har vi sjukbilar? 3) om svaret på fråga 2 är nej, är det inte på tiden att vi skapar sådana?

Ambulanser är för de akuta fallen och bussen till för de där man faktiskt orkar åka den. Och bilen till för den som har och kan köra. Men vad är alternativet om man behöver åka till sjukhuset men inte behöver akut ambulans transport, saknar bil och egentligen är för sjuk och skröplig för att åka en full 607 en torsdagskväll?

Jag är ingen politiker eller samhällsanalytiker och detta är inte en genomtänkt idé till hundratvå procent, men jag undrar verkligen hur stort problem det här är och hur vettigt det i ett högteknologiskt land som Sverige är att tvinga de sjuka ut i den kommunala trafiken för att komma till sjukhuset.

Jag kan berätta att den gamla mannen och hans sällskap klev av i Sollentuna för att gå de trehundra, oplogade metrarna i en meter hög snö och minusgrader till sjukhuset. Detta efter att ha legat dubbelvikt i en buss av svaghet.

Så sa de precis i reklamen. Jag sitter och tittar på Outsiders som idag handlar om människor (kvinnor) som har någon form av problem relaterat fett. En är bodybuilder och vill endast ha 6% fett på kroppen, en annan har en allvarlig fobi för feta människor och en tredje är fembarnsmamma som hatar sin kropp och fettet på den.
   Grejen är att företag köper reklamtid till program där deras målgrupp finns. Och ja, det är kvinnor som är målgruppen till det här avsnittet och de lär tjäna bra med pengar på att få kvinnor att tro att skönhet är självförtroende men någonstans har vi väl ändå ett socialt ansvar som borde övergå ekonomin. kanske. Det borde vara så. Nu ska jag inse att skönhet inte är självförtroende för självförtroende är skönhet

Jag insåg precis att jag inte har slavat i två år med stördäste schemat och 250 poäng extra för att ge upp nu.

Ni vet när man tränar och alla muskler bara bränner och någon skriker "bara tjugo kvar" och man tänker - det är omöjligt, jag kommer inte orka. Men av någon skum anledning tar man i. Det bränner i magen av ansträngdhet för det är där viljan kommer ifrån och man tar i. Det är som en ilska inuti av bestämdhet och allt gör ont men man fortsätter. När man gjort 18 vet man att snart snart och på den tjugonde så tar man i med all den sista kraften. Och man andas ut.

Jag är där nu. Någon skriker "bara tjugo kvar" och den brännande känslan kommer i magen. Nu är det dags att börja ge järnet för de där andra 2050 poängen var bara den där obehagliga uppvärmningen. Nu ska här jobbas. Och saken är, att på en och en halv timme har jag gjort klart ungefär två arbeten som bara ska finslipas och har en hel halvtimme åt att börja med ett till. Jag älskar när man har energi-epifanies

Hela det här med guldbaggegalan fick mig att tänka. Det handlar egentligen bara om att man uppmärksammar människor i deras arbete. Och i utbyte får man tacksamhet. För varenda människa som gick upp där och talade hade egentligen bara en sak att säga – tack.

Count your blessning är något min mamma alltid prata om. Och hon är en vis kvinna så jag vet att det är sant. Jag tror vi måste börja uppskatta vad som finns i våra liv mer än vad som saknas.

Jag kommer nog aldrig stå där på cirkus och hålla mitt tacktal inför världen, så jag passar egentligen bara på nu att säga tack till alla människor som inspirerar mig och motiverar mig. Tack till dem som ställer till med kerfuffel in mitt liv för det är de som ger variationen och sysselsättningen. Tack för att jag faktiskt inte har större problem än att mina uppsatser inte är klara.




Och tack för att jag har en egen säng och zdag imorgon.

Föreställ er en mittkursavstämning. I fysik B. Det fick inte jättebra på senaste provet men du hade faktiskt inte ig. Och läraren ser på dig, är sitt glada sig och säger ”ja du är ju den enda som det gick sämre för på det här provet än på förra”.

Min fråga är: vilket pedagogisk modell förespråkar sådana konstateranden för att motivera en elev att plugga mer?

Visst, någon kanske blir sporrad att höra att de har den sämsta utvecklingskurvan men denna någon är inte jag. Det kan jag lova. Jag vet att han med största sannolikhet inte har blivit tilldelad informationen att min förra fysiklärare konstaterade att det var mig det var fel på och att allt mitt pluggande inte räckte för att jag är otillräcklig men jag känner ändå spontant att vissa kommentarer inte är jätteupplyftande oavsett hur idiotförklarad man blivit. Hur mycket mer än alla uppgifter och fysiklektioner och extra fysik kan man göra? När borde jag inse att det faktiskt är m i g det är fel på och bara komma tillfreds vid denna tanke? Och om inte jag kan det, var hittar jag fler timmar för att sitta och stirra in i boken utan att förstå någonting?
(Om nina hemsöker mig inatt i mina drömmar blir jag nog tokig)

Och nu ber jag om ursäkt till alla (speciellt håkan) för vilken bokstavskombination jag tänker yttra: fysikhelvete (som förövrigt är ett ord i word)

Would you stay knowing life would always be a little bit worse. 


                                                            Or would you cut and run?

Jag måste skörda. Varför kan går det inte att spela farmville på skolans datorer?

(och pojkettor är verkligen lika mogna som 6-åringar. Jag vill inte ta mer del av deras kultur...)

Jag gillar matteprov på det sättet att man får lite lugn och ro. Speciellt i aulan. Det känns som man är ensam, helt uppslukad av provet. Färgpennorna ligger spridda som ett bombnedslag och ett dussin ark ligger huller om buller. Och det är nästan helt tyst. Raggsockorna lyser rött och man sitter uppkurad på sina två stolar och har en hel meter bord till sitt egna befogade. Det är Du och Dina tankar. En inre frid sprider sig i kroppen när man är så djupt fokusrad. När man sitter där, vrider och vänder på alla problem, blir man inte stressad utan man bara är. Och när man kommer fram till att man inte vet vad sjutton man håller på med kan man bara le och fråga sig ”om jag visste svaret på det här, skulle jag vara lyckligare?” (och svaret är alltid nej.)
   Det är nog det jag kommer sakna mest med matten för med fysikproven är det inte samma sak. Jag har inte funnit samma lugn när det kommer till den. Inte samma iq-befriade synsätt. Jag har fortfarande prestationsångest över den – men inte över matten. Den är så mycket mig nu.

Jag insåg att imorgon är det blåskvintett. Jag ≠ blåskvintett. Det finns vissa tillfällen när jag borde inse att enda anledningen jag musicerar är för at jag är envis som en gnu (och inte för att jag har talang för jag är nog en av de mest omusikaliska människor världen skådat). Jag tittade precis på noterna och ja, jag har inga problem att läsa dem för 1) de är enkla noter 2) alla noter sitter i fingrarna. Problemet är att jag är totalt inkompetent när det kommer till rytmer. Jag kan titta på ett notpapper och fatta att de punkterade är lite lägre än de icke-punkterad o.s.v. men inte en chans att jag kan utöva rytmerna i praktiken. Detta betyder att imorgon kommer ett nytt blodbad att ske när Margareta inser hur ickemusikalisk jag är och Frida kommer skämmas så mycket att blodbad är enda vägen ut. Dock så har Daniel en gång sagt att han behöver mig (videobevis) så han lär stå på min sida. Tursamt kanske jag kan skylla på att kursprovet gjort mig mosig…

Det sägs att stigar som man ofta inte går på växer igen. Hur lång tid tar det för gräset att dölja passagen och hur mycket regn behöver falla för att dölja spåren?

(djungeln var inte för vildvuxen. Och även om vi blivit börjat växa upp på sista tiden så famlar vi inte bland snariga buskar. Vi har bra häcksaxar-  tur det)

Idag hade jag min sista lektion i matte för resterande del av min gymnasietid. Allt som återstår är ett fyra timmars kursprov som jag nästan ser fram emot. Varför är ett mysterium.

Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är at jag är kluven. Ambivalent. Kurfuffled. Tänk alla de gånger jag skrikit åt matten. Väst åt den. Gråtit över den. Mått psykiskt illa över den. Storgråtit över den. Kastat boken i väggen. Tittat på fiskar bara för att få lite sinnesfrid. Känt mig som IQ fågelmås p.g.a. den. Fått raseriutbrott över den. Legat på golvet och bara tittat på den. Fått huvudvärk p.g.a. den.
   Men tänk över alla de gånger när jag skrattat över den. Mått bra över den. Känt mig smart över den. Lyckan att klara ett matte tal eller få bra på ett matteprov är egentligen en av de största lyckorus jag känt. Alla sånger jag sjungit om den. Alla ord jag lärt mig tack vare den. Allt jag lärt om mig själv tack vare den. Alla små trudelutter jag uttrat när den gått bra. Om jag levde i HarryPottervärld skulle min Patronus framkallas av minnet när jag såg mitt matte D betyg i somras.

Alltså måste matten ha en stor del av mitt liv. Den måste vara en stor del av mig. Annars skulle den inte kunna förgöra mig så mycket. Annars skulle den inte kunna bygga upp mig så mycket.

För ett halvår sen skulle jag aldrig kunnat tro att jag skulle känna såhär. Då var jag bara bitter. Men det är jag inte mer. Därför ska jag avsluta det här inlägget med ett litet stycke ur dramat jag skrev i våras som ett minne från den dåliga tiden och snart, Kära matte, ses vi igen på Universitet. By for now

” Du vet att Hjalmar är den enda jag kan räkna med.
Du vet att utan honom kommer mitt liv att förgås.
Du spelar på höga kort.


Och jag kommer aldrig att kunna fly.



Du har mig fast inuti din periferi.”

Nu ger jag upp på att plugga historia. Jag tänker leva i illusionen att det enbart går ut på att man låter säker. Dessutom, The wonderful Wizard of Oz har inte fel:

Where I'm from, we believe all sorts of
things that aren't true. We call it - "history."

A man's called a traitor - or liberator
A rich man's a thief - or philanthropist
Is one a crusader - or ruthless invader?
It's all in which label
Is able to persist
There are precious few at ease
With moral ambiguities
So we act as though they don't exist

Här nedan ser ni ett antal ord som jag stötte på när jag pluggade. De blir spännande när man tänker på dem.

Peninsula
Inquisition
Voyages
Vessels
Currency
buccaneering period
upheaval
polymaths
likewise
sphere
forgiveness
crumbling
again
Swiss
designation